160 liggjort ett regelbundet deltagande på alla ting. Vinter- och vårtingen inföll under en period då fogdar och länsmän var upptagna med uppbörden.'"’ Nämndemännen, som alltid uppräknas i ingressen till varje tmgsprotokoll, ålades som vi redan sett många uppgifter. Berg i Säter menade år 1744 att det var svårt att få bönderna att ställa upp som nämndemän p.g.d. arbetsbelastningen. Vid tingen i St. Tuna tog fogden, som vi sett ovan, upp kollektiva skattemål, varefter inga spår finns i Västernärke. Det bör dock framhållas att de återfunna målen i St. Tuna 1734 och 1770 tycks ha vant unika. Aren 1770—75 var det dock vanligt att de två skogsombudsmännen i St. Tuna väckte åtal rörande kolleveranser och även omsvedjande. I det folkrika St. Tuna var tingen långdragna tillställningar. Från att de två tingen år 1734 tog sammanlagt 14 dagar i anspråk ökade antalet till 34 dagar år 1770.'^" I Gagnef ökade antalet dagar från knappt två på 1740-talet till ungefär sju per år pä 1770-talet. När antalet ting per år reducerades i Västernärkes härader från tre till två omkring år 1740 (vilket inte hade något stöd i rättegångsbalken), minskade fogdens avsatta arbetsdagar för tingsbesök från uppskattningsvis 30 till 20. Antalet tingsdagar i Sundbo minskade från 1740-talets 10-11 dagar till drygt fempå 1770-talet. Utvecklingen var densamma i Grimsten. Allt pekar på att fogdarna inte var närvarande alla tingsdagar även om de nämns i tingsprotokollens ingresser. I St. Tuna där rätten var samlad under några veckor är det uppenbart att varken fogden eller de två länsmännen övervarade alla målen. Rättssökande kom och gick och ibland sammanträdde rätten inte på flera dagar, då man får anta att domsslut och andra handlingar expedierades. Rätten kunde också ge parter rätt att infinna sig eller inkomma med nva handlingar så länge domstolen var samlad. För både fogden och framfor allt för länsmannen måste man också räkna med flera dagars förberedande arbete. Tingsterminerna i Säters tre tingslag skilde sig åt. Skillnaderna är så stora att de understryker den bild av starkt växlande lokal förvaltningspraxis som vuxit fram i detta kapitel. Under hela perioden hölls vårting i St. Tuna under april eller ma) och höstting i september eller oktober. I Gagnef hölls ett ting i november under åren 1734 och 1740—45 och på 1770-talet ett ting i januari-februari. I Säter hölls fram till 1748 vårting i april-maj och höstting i september-oktober, men därefter vinterting i lanuari-februari och sommarting under ma) till juh.'^^* I VISS mån kan spridningen ha vant avsiktlig eftersomdelvis samme häradshövding och samma kronobetjäning skulle uppträda på de olika tingen. I 1740-talets domböcker finns inga noteringar omatt tingen inleddes med uppläsningar av centrala påbud om hur allmogen skulle förhålla sig. På 1770-talet står det däremot alltid noterat att t.ex. 1743 års förbud mot kringförande av budkavlar och sollicitantplakatet (som reglerade rätten att skriva suppliker), upplästes. Inte bara allmogen kunde varnas utan också fogden genom uppläs-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=