97 1755-56 års riksdag genom att upphäva 1731 års skatteförenkling och återgå till 1680-talets metod. Bland annat den s.k. förkortningskommissionen, tillsatt 1750, hade pekat på kronans förluster med 1731 års jordeboksmetod. Den åsyftade förenklingen av räkenskaperna hade inte heller uppnåtts. 1756 års beslut kom att skjuta upp hela skatteförenklingsfrågan i ett sekel. År 1756 och 1762 utvidgades lösningen efter årlig markegång till att gälla mantalsdagsverkena som böntferna sedan 1680-talets regleringar kunnat lösa till fixerade priser. I Lars Herlitz undersökningsområde i Skaraborgs län uppgick höjningen till ca 10 % av grundskatten." Jan Erik Almquist ger med rätta förändringarna rörande skatteförenklingen stor betydelse: »nämnda fråga har ända dittills [dvs. 1740-talet] visat sig vara en tämligen säker gradmätare, med hvilken man kunnat afläsa den makt och betydenhet, som bondeståndet vid skilda tidpunkter lyckats förskaffa sig vid frihetstidens riksdagar».’’ Det är intressant att lägga märke till att det inte alls är fråga om en rätlinjig utveckling - bondeståndet drabbades också av klara bakslag. Låt oss nu åter vända intresset mot häradsskrivaren och hans arbete med jordeboken. Från 1731 skulle persedeljordeböcker (också benämnda specialjordeböcker), med en specificenng av räntorna, upprättas vart tionde år. Inför upprättandet skulle jordrannsakningar hållas med fogde, häradsskrivare, länsman och nämndemän.'-^ För förvandlingen^ dvs. uträkningen av lösningspriserna för persedlarna, användes rnarkegången, som upprättades årligen i varje län. Underlag var städernas torgprisuppgifter som skulle ha inkommit till länsstyrelsen vid tomasmäss (21/12). Till 1730 var landshövdingen ensam ansvarig för taxans fastställande, men från 1731 skulle två deputerade från varje stånd överlägga med landshövdingen. Representanterna, som skulle bytas ut varje år, skulle företräda räntetagare och räntegivare. Allmogen fick år 1734 rätt att skicka ytterligare en deputerad trån varje härad (dock utan rösträtt). Från 1756 skulle också torgprisuppgifterna tryckas med markegångstaxorna, och taxorna beräknades fram till 1775 som medelvärdet av de insända uppgifterna. Därmed mskränktes de deputerades roll. Taxorna skulle vara häradsskrivaren tillhanda senast 5/1, och först i januari kunde därför alla skatter inforas i uppbördsboken och allmogens kvittensböcker.''’ Kronans tionden utgick efter årlig skördetaxering (rörligt tionde) eller efter ingångna överenskommelser omen fast kvantitet (fast eller visst tionde). I båda fall fördes separata längder. Tionderäkningen skulle kontrolleras av kyrkoherde, länsmän, fjärdingsmän, nämndemän och sexmän. Vid mantalsskrivningarna skulle förutom mantalskommissanen också kronofogde, länsman, häradsnämnd och lokala förtroendemän såsom fjärdingsmän, sexmän, kvrkvärdar och rotemästare närvara."’ 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=