i KUNGEN OCH RÄTTEN GÖSTA ÅQVIST
( f
I SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
• ^ *• ■ Y - - i * 1. -■-f T' ♦ > r ..-> s ’ <* r j f ' -Ä •V k. ■ 7) .« • ■ -*•-*'■ ‘^’ •w;4* '• » ■ =rS m •• w -1 r « ( ' -r • '. •r V
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK FYRTIOTREDJE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
GÖSTA ÅQVIST KUNGENOCHRÄTTEN STUDIER TILL UPPKOMSTEN OCH DEN TIDIGARE UTVECKLINGEN AV KUNGENS LAGSTIFTNINGSMAKT OCH DOMSRÄTT UNDER MEDELTIDEN LUND 1989
ISBN 91-85190-39-X ISSN 0534-2716 ©Gösta Åqvist och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1989 På omslaget återges överst Erik den heliges gravkrona, förvarad i Uppsala domkyrka. Bilderna därunder återger till vänster återstoden av Birger Jarls sigill under brevet SD 442 daterat den 3 augusti 1257 samt till höger Magnus Ladulås’ kungasigill under brevet i SD 675 daterat den 9 juni 1279, bägge förvarade i Riksarkivet. Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Till minnet av Karl Gustaf Westman
r r I v><.
Förord Föreliggande arbete översändes till Institutet för rättshistorisk forskning i början av februari 1988 och antogs till införande i institutets serie Rättshistoriskt bibliotek. Mellankommande omständigheter har tyvärr föranlett att arbetet inte förrän nu har kunnat utkomma. Till litteratur som publicerats sedan arbetet insänts till institutet har hänsyn inte tagits. Margot Runeby tackar jag för översättningen till tyska språket av arbetets sammanfattning och Bengt Olof Kälde för omslagets konstnärliga utformning. Till slut tackar jag varmt Institutet för rättshistorisk forskning för dess stora generositet att uppta arbetet i sin skriftserie Rättshistoriskt bibliotek. Uppsala i november 1989 Gösta Åqvist
■ 'r S >! v-i *.«* i< J. .: 1 .<» y 4 4 r \ » r -r T •ä. • 'w Ä;’é: -'i_, ..j.; • 1 *;■ ri 1« »i- T' I. : s"
Innehållsförteckning Förord IX Kap. 1. Inledande synpunkter A. Kungens lagstifningsmakt Kap. 2. Lagstiftning före Birger Jarl Kap. 3. Birger Jarl som lagstiftare Allmän översikt Kvinnliga arvsrätten Fridslagarna Kap. 4. Lagstiftning under Magnus Ladulås Alsnö- och Skenningestadgorna Stadgan omlega till dråp eller sårande Stadgan omkyrkofrid, trolldom och äktenskapsbrott Vägfrid Magnus och kyrkan Statuta concilii telghiensis Conciliumnostrum Stadgan omförbud att överlåta målsäganderätt Kap. 5. Stadgelagstifning efter Magnus Ladulås Gårdsrätterna Kap. 6. Landskapsrättens utveckling efter 1290 Upplandslagen Södermannnalagen Hälsingelagen Västmannalagen och Dalalagen Götarätten Kyrkobalkarna och landskapsrätten Kap. 7. Landslagens och stadslagarnas utformning Legisterium Swetiae Kristoffers landslag Uppsalastadgan och Telgestadgan somkällor till MELL och KrLL Skillnaden mellan räfst och rättarting Stadsrätterna 1 5 5 14 14 22 48 53 53 67 69 71 75 77 80 86 88 89 92 92 96 106 108 110 118 122 125 129 132 139 145
XII B. Medeltidensförändrade uppfattning av staten Kap. 8. Filosofiska strömningar och statsrättslig doktrin under 1100- och 1200-talen Aristoteles och aristotelismen Thomas av Aquino Konungastyrelsen och dominikanerna 158 158 159 162 167 C. Domsmakten och dessförändring Kap. 9. Domsrätten och dess utövande genomnämnd . Historiografi Olika slag av nämnder Kap. 10. Nämndemansbeteckningen och dess innebörd Kap. 11. Karolingisk, normandisk och anglosaxisk rätt . Glanvill och Bracton Kap. 12. Germanerna på kontinenten Kap. 13. Den kanoniska rätten Vittnesbeviset Kap. 14. Utvecklingen inomnordisk rätt utanför Sverige Norge Danmark Island Kap. 15. De svenska nämndernas ställning, utformning och befogenheter 272 Nämndernas undersökningsplikt Nämnden och tiondet Fjärdingsnämnd och sjumannanämnd Landsnämnder Kap. 16. Spörsmål i de svenska nämndernas utveckling Nämnder på grund av geografisk indelning Parternas godkännande av nämnd eller tillsättande av nämnd 307 Anglosaxisk rätt och tolvmannaeden ... Kap. 17. Sanningsprövning och domstol Syneförfarandet vid ägotvister Inkvisitoriskt förfarande vid grova brott Kap. 18. Sammanfattning Zusammenfassung Käll- och litteraturförteckning Förkortningar Namnregister Sakregister Index locorum Bilaga 176 176 183 192 194 209 222 234 244 249 260 260 262 269 281 285 287 293 296 302 309 316 319 320 325 337 349 355 357 360 364 373
1. Inledande synpunkter Den undersökning, somunder titeln Kungen och rätten härmed framlägges utgör ett försök att klarlägga uppkomsten och den första utvecklingen av den svenske kungens lagstiftningsmakt och domsrätt, liksom också att följa dessa befogenheters vidare förändringar fram till den s.k. senare landslagen. Eftersom det i skrift föreliggande materialet i många hänseenden för en sådan uppgift är synnerligen ofullständigt måste vissa antaganden göras. En del av dessa antaganden står i motsättning mot vad som tidigare har förutsatts av forskningen. Sådana förutsättningar har dock inte alltid varit särskilt välgrundade, andra inte grundade alls. Som exempel på antaganden av detta slag vill jag nämna särskilt två, vars lämplighet jag har haft anledning att starkt ifrågasätta. Det ena är påståendet att det skulle föreligga skyldighet generellt för medlemmarna av de germanska stammarna att deltaga i tingsförhandlingarna. Något allmänt belägg härför finns inte och det förefaller föga rimligt att sådan skyldighet skulle föreligga sedan befolkningen blivit bofast och jordens brukande blivit mera allmänt genomförd.' Somett andra exempel vill jag anföra det ofta framförda påståendet att bland den svenske kungens skyldigheter skulle ha ingått att vårda den inre och yttre friden. Så vitt man kan utläsa ur äldre stadganden var kungens huvuduppgift att vara överbefälhavare vid krigsföretagen. I äldre tid har troligen befälsskapet över ledungsflottan därvid varit den allt överskuggande uppgiften. Att vårda någon inre frid finnes däremot inte belagd förrän i 1319 års valstadga och då har kungadömet funnits under en avsevärd tid tillbaka. Som belägg för sin åsikt har H. Hjärne andragit att brottet uppfattats som ett brott mot hela samhällsordningen och därmed somett fridsbrott.^ Detta är dock en abstrakt konstruktion emanerande från tyskt rättsfilosofiskt tänkande under 1800-talet, och man kan svårligen tillskriva våra förfäder ett sådant betraktelsesätt. I Sverige torde han också vara ensam omdenna konstruktion. Däremot har det funnits ett flertal fall av speciella frider, utfärdade av kungar, ibland i formav vad vi skulle kalla lejdbrev. Denna företeelse snarare bestyrker ' Tacitus anger i Germania kap. 11 att om viktigare frågor rådslår hela folket, dock utan att nåmna någon närvaroplikt. ^ H. Hjärne, Omden fornsvenska nämnden ss. 2-3, med åberopande speciellt av Wilda.
2 föreställningen att en allmän frid, som det ålåg kungen att skydda, inte fanns eller förutsattes. Som exempel på sådan speciell frid för vissa personer kan anföras MELL Kg 27, MEStL Kg 9, BjR 14:8, MELL D I 12, MEStL D I 1:2 samt VStL I 36:2. Som speciella fridsbrev får även betraktas de skyddsbrev, somkungar utfärdade till skydd för kyrkor, kloster och andra andliga institutioner. Med detta förfarande infördes ett nytt institut, nämligen skydd för en institution, medan tidigare rättsskydd hade vänt sig till personer. Med denna formav skydd eller frid gjordes även ett första skydd för juridiska personer sitt inträde i den svenska rätten. Som sådana speciella frider får också betraktas föreskrifterna i Skenningestadgan av 1284 omden frid som skall råda när kungen är i landskapet, varvid fridstiden utsträckes till viss tid före och efter hans ankomst.^ Som samma slag av speciell frid kan betraktas det i samma stadga förekommande skyddet för gamla frälsemän, änkor till frälsemän och deras faderlösa barn.'* Redan förekomsten av speciella fridsföreskrifter talar alltså för att någon allmän fridsföreskrift inte finnes. Inte ens föreskriften i Valstadgans §3, sjätte artikeln, där det mera allmänt talas om kungens skyldighet att värna omfriden, innebär att en sådan frid skulle råda. Föreskriften om skyldigheten att styrka och hålla kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid talar närmast för att någon allmän frid inte förutsattes. Det kan ifrågasättas om inte uppräkningen av dessa frider närmast är en uppmaning till det världsliga frälset att iakttaga desamma och sålunda närmast är att hänföra till kungens rätt att ge bestämmelser för sin hird.^ Omman sålunda inte kan med säkerhet konstatera någon allmän frid inom landet somföreskrivits av kungen, så skiljer sig den svenska rätten i detta hänseende från den anglosaxiska. Redan Knut den store har som engelsk härskare proklamerat en the King'speace,^ varifrån sedermera utvecklar s\gjustice ofthe peace eller fredsdomarinstitutionen. Detta sker dock första gången genom the Statute of Winchester 1285 och först senare under Edvard III:s regering mot mitten av 1300-talet kan man anse denna utveckling ha tagit form.^ När det gäller den kungliga lagstiftningsmakten och domsrätten har man ofta utgått från att dessa båda funktioner förutsätter varandra eller är på något sätt beroende av varandra.^ Det kan starkt ifrågasättas omdetta betraktelsesätt är riktigt. Redan i landskapslagarna talas omkungens dompå ett sådant sätt att ^ SD 813 p. 1. ^ SD 813 p. 4. ^ SLL3, S.236 Addit. 1. ^ I Cnut 2:1, hos Lifbfrmann I s. 281, Grid Sonderschutz 1, hos Lifbfrmann I s. 470, Leis W1 2 hos Lifbfrmann I, s. 493. ^ Plucknett, a Concise History of the Common Law, s. 167. * Så exempelvis Wfstman i Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången i Historiska studier, tillägnade Professor Harald Hjärne, Uppsala, 1908, s. 791.
3 domsrätten i tiden måste klart gå före lagstiftningsrätten, eftersom den senare var landskapets egen sak. Vanligen har landskapets hövdingar även varit lagmän eller lett tingets förhandlingar och medverkat till lagens tillkomst eller upptecknande. VgL I:s lagmanslängd med dess karaktäristiker av olika lagmän ger en god illustration härtill. Det kungliga ingripandet i landskapslagstiftningen sker till en början mycket trevande. De första kända nedslagen sker genom Alsnöstadgan 1280^ och Skenningestadgan 1284, där den senare ger de allmänna linjerna för kungens lagstiftning. Man kan gå ett steg längre. Om man förutsätter att kungen som överbefälhavare har rätt att lämna föreskrifter för ledungsflottan och dem somdär deltager, en rätt som senare övergår i gårdsrätter för varje borg, så kan såväl Alsnöstadgan som Skenningestadgan ses som ett slags gårdsrätter med föreskrifter hur kungens män får eller icke får uppträda mot den övriga befolkningen. Därmed har kungen inte ingripit i landskapens suveräna lagstiftningsrätt utan givit föreskrifter omstraff för sina män vid vissa allvarliga förseelser, allt i efterföljd till Knut den stores vederlagsrätt. Den Birger Jarl tillskrivna fridslagstiftningen liksom tidigare fridslagstiftning av kung Erik Eriksson kan då ses som föreskrifter för kungens män vid färder inomlandet. I ett nära sammanhang med gårdsrätterna står stadsrätten. Så vitt man kan utläsa beror detta på att anläggandet av städer till en början sker på kunglig mark eller under kungligt beskydd. Stadsgrundandet sker då som ett kungligt privilegium och kan förutsätta ett kungligt beskydd, vanligen utövat genom den nära tillvaron av en borg somanlagts på kunglig mark eller på en marknad somäger rumpå kunglig mark eller under kungligt beskydd. I sakens natur ligger då att föreskrifter omordning i sådana städer eller vid sådan marknad utfärdas av kungen eller hans förtroendeman och därmed blir stadsrätten i hög grad en kungens angelägenhet. Holmbäck har med stor emfas gjort gällande att det är uteslutet att MEStL skulle vara äldre än MELL.*° Det må emellertid erinras om att antagandet av MELL skedde långsamt och efter hand. Det stora Västergötland antog inte MELL förrän 1416 och det är då rimligt att MEStL måste ha blivit antagen av de flesta svenska städer vid denna tidpunkt. Även omMELL möjligen förelåg färdig kring mitten av 1300-talet, så kan det kungliga inflytandet över MEStL kraftigt ha bidragit till MELL:s antagande. I den fortsatta undersökningen kommer att klart skiljas mellan de tvåväsentliga momenten, den kungliga lagstiftningsmakten och den kungliga domsmakten. De kommer att behandlas i två skilda avdelningar, varvid början göres med lagstiftningsmakten, inte därför att denna i tiden går före domsrätten utan mera därför att denna betyder ett väsentligt genombrott gentemot landskapsrätten. ’ SD 799. MEStL s. LXVIII.
4 Och detta beror på att - somtidigare angivits - landskapen själva bestämde och behärskade sin rätt och först så småningom införlivade kunglig rätt med sin landskapsrätt. Domsrätten utvecklar sig så småningomallt mer centralt och leder till att de från början lokalahövdingarna blir kungens män och domare. Detta sker delvis på grund av edsöresrättens övergripande förmåga, som ger möjligheter för centralmakten att införa nya brottsbeskrivningar för nya brottsföreteelser, som endast kan bemästras av en stark kungamakt med de resurser somstår en sådan till buds. Därmed sker en övergång från landskapsrätt till landsrätt, vilket i sin tur leder till ökat kungligt inflytande. Detta förstärkes och underbygges ideologiskt genom kyrklig påverkan i form av den kanoniska rätt, som under 1200-talet framstod somett färdigt rättssystem. I sin tur var den senare betingad av en allmän ideologisk inverkan byggd på begynnande lärdom och ökad kännedom om äldre tiders tankegods. Inte minst genom universiteten gavs härigenom åt de styrande och bestämmande krafterna ett allt större inflytande. Under det kungliga inflytandet på domsavgörandet kommer att behandlas utvecklingen av det svenska nämndinstitutet från en lokal och administrativ indelning till en verklig domstol. Här kan spåras en gammal indelning i gränder och grannelag, där nämndemannen haft ställning somen bygdens förtroendeman. Rättshistoriskt har problemen kring den svenska häradsnämnden behandlats av ett flertal författare, såsom Schlyter, Harald Hjärne, K. H. Karlsson, Fr. Ödberg, och K. G. Westman. Man synes dock ha koncentrerat sig kring häradsnämnden utan att tillräckligt beakta att denna nämnd endast är en bland ett flertal, där rötterna ligger i grannelagets former, såsom syn vid gemensamma förrättningar ifråga omvägar, broar, diken och liknande alldagliga förhållanden. På senare tid har Allan Ranehök i ett arbete Centralmakt och Domsmakt från 1975 fäst uppmärksamheten på den stora flora av nämnder och på den sanningsprövning som särskilt åligger kungen vid dennes rättsvårdande uppgifter. Sanningsprövningen är dock inte endast ett kungligt privilegium eller prerogativ. Sådan skyldighet föreligger hos häradsnämnden redan från Alsnömötets edsöreslagstiftning och slår igenom i landskapsrätten vid åtskilliga tillfällen. Eftersom den judiciella nämnden måste betraktas som ett tingsmenighetens rättsutskott, även när den tjänstgör vid konungsräfsten så medverkar denna nämnd till sanningens utletande redan på ett tidigt stadiumå tingsmenighetens vägnar. Det tar sig även uttryck i formav röjningsnämnder som kan betraktas somden första polisiära ansatsen under medeltiden. Vid behandlingen av domsrätten kommer vissa utblickar över europeisk rätt såväl i England som på kontinenten att företagas. Resultaten av dessa undersökningar talar för att systemet med rättsutskott är en synnerligen vanlig företeelse bland de germanska stammarna under medeltiden, varför den svenska häradsnämndens utveckling till domstol ingalunda kan anses unik.
A. Kungens lagstiftningsmakt 2. Lagstiftning före Birger Jarl När det gäller att bestämma hur den svenske kungens domsrätt uppkommit och utvecklats, så är ÖgL den källa som man helst bör uppsöka, då den är i hög grad berättande. Därvid får man inte underlåta att även ha utvecklingen av den kungliga lagstiftningsrätten i sikte, eftersom bägge dessa företeelser, lagstiftning och domsrätt hänger samman, dock ursprungligen ingalunda som en kungen förbehållen verksamhet. Bägge funktionerna har, så långt tillbaka som källorna ger möjlighet att se, tillhört landskapsmenigheternas kompetensområde. När det gäller lagstiftningen så innebär redan beteckningen ”landskapslagar” att lagstiftningsrätten ligger hos landskapet eller vad man förr kallade ”landet”. I princip har även domsrätten hört till samma slag av samhällelig verksamhet, eftersom dömande inte gärna kan tänkas annat än somtillämpning av gällande landskapsrätt och domsrätten följaktligen var en landskapets funktion i rättsvårdande syfte. Före Birger Jarls tid har man knappast några belägg på rättsliga ingripanden från kungamakten annat än ifråga om utlänningars ställning vid handel eller vistelse i Sverige. Våra första handelstraktater kan också hänföras till hansans uppkomst och handel med och på vårt land. Hit hör i första hand de traktater som Knut Eriksson redan i slutet av 1100-talet ingått med lybska köpmän och sompå en viktig punkt komatt få en betydelse för bevisrätten i våra landskapslagars processystem.' Det gäller här järnbördens ställning som bevismedel samt över huvud taget ordalierna. Här kan endast noteras att det skulle ta lång tid innan man helt kunde komma ifrån detta bevismedel, inte minst måhända av den anledningen att kyrkan från början intog en rätt tveksam ställning till detta komplex och först genom 1215 års Laterankoncilium definitivt lämnade den gamla ståndpunkten och fördömde användandet av s.k. gudsdomar vid rättegång inför världsliga myndigheter. På ett synnerligen viktigt område har den svenska kungamakten kommit att få stor betydelse för den rättsliga utvecklingen, nämligen det beskydd den kom att lämna till de kloster, som började upprättas under 1100-talet. Att den världsliga makten följde kyrkans krav på beskydd är uppenbart. Man kan naturligtvis fråga sig, vilken juridisk karaktär som detta beskydd hade. Man kan ' ST 50 jämförd med ST 94. Se även Ahniunh, ”Purgacio ferri candidi”. HT 56, 1936 ss. 401-405. 2
6 knappast här se ett utslag av någon domsrätt, eftersom någon tvist ofta inte förelåg, utan det gällde i första hand att angiva gränser för klostrets rättigheter eller avgöra hur långt dess befogenheter till land eller i vatten för fiske och liknande sträckte sig. Det kungliga skyddet hade mer karaktär av att vara en rättsgräns för en juridisk person., en formav vad man på modernt språk skulle benämna stiftelsebildning, där en i och för sig försvarslös institution fick ett mäktigt skydd av den världsliga maktens starkaste företrädare. Senare i denna framställning skall jag återkomma till det intressanta spörsmålet i vad mån kyrkan och dess krav på libertas, d.v.s. frihet, kan ha haft betydelse för det världsliga frälsets uppkomst och för den centrala roll, somkungamakten blev tvungen att spela på landskapsmenigheternas bekostnad för att inta ställningen som beskyddare av kyrkan och dess institutioner. Kungamaktens ställning inom det germanska samhället sammanhängde i första hand med att kungen var ledare i krigsföretag eller, med en modern beteckning, var överbefälhavare. I de nordiska länderna genomfördes krigstågen till övervägande delen till sjöss, och kungens uppgift blev därför att vara ledare av ledungsflottan och dess operationer. Somhans ställföreträdare kan man beteckna jarlen, även om landskapslagarna anger kungen som ledaren. Man må dock ihågkomma att kungen ofta var minderårig och att han därför inte kunde utöva detta ledarskap, som därvid naturligt kom att utövas å hans vägnar av jarlen. Men långt innan vi kan tala omett världsligt frälse är det uppenbart att kungen haft ett följe, som på olika sätt stod honom nära och utgjorde ”hans män”.^ Bestämmelser och berättelser omsådan hird förekommer redan hos Tacitus. Såväl i Germanias kap 6: 3 som 12: 3 talas om ”hundramän” eller hundra följeslagare, uttagna från varje härad, som skall utgöra kungens eller hövdingens följe och såväl råda honom som stärka hans myndighet. Det finns givetvis ingen anledning att inte antaga att detsamma varit fallet i de nordiska rikena. Redan beteckningen på de distrikt i vilket ledungsväsendet indelas i Svealand, hundarena, ger anvisning om vilken organisation som fanns vid ledungstjänstens utgörande. Denna skyldighet att uppställa 100 eller 120 man kan direkt hänföras till bemanningsförhållandena på de olika slag av skepp som ingått i ledungsflottan. För genomförandet av olika krigsföretag var uppenbarligen en grupp av erfarna och välutbildade män nödvändig, och det är ett rimligt antagande att denna grupp kom att utgöra befälet eller de s.k. styremännen på de olika fartygen. Att de samtidigt utgjorde kungens eller jarlens män eller närstående personer är då också naturligt. Därmed är man framme vid vad man brukar be- ’ Om man-förhållandet har tidigare en livlig diskussion ägt rum. Härom se E. HJ.^RNF, Alsnöfrälset, s. 15, not 4, s. 19 not 1 och s. 23 not 1, i Erån Alsnö och Sko, Två undersökningar i svensk medeltidshistoria, ingående i Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundets Årsbok 1951, Uppsala 1951.
7 teckna somhirden eller den närmast kungen befintliga gruppen, sommed tiden kom att anförtros förvaltningsuppgifter inom riket. Det ligger i sakens natur att många av dessa var stora jordägare, vilka i sin egen kost kunde hålla en huskarlagrupp och själv utrusta vissa skepp, som då också ställdes till landets och kungens förfogande. I de till vår tid bevarade landskapslagarna finns föga nämnt om något som kan betecknas som hird. Inte heller finns det angivet vilken myndighet, som kungen eventuellt kan ha haft över en sådan grupp. Däremot anger Snorre i sina Konungasagor åtskilliga exempel på de följen somkungarna plägade medföra under sina färder såväl till sjöss somtill lands. I Danmark hade man emellertid ända sedan Knut den stores tid en institution, vilken just hade den karaktär av följe åt kungen, somfinns angiven redan i Germania. Det är det s.k. vederlaget, inomvilket fanns en rättsordning, som skulle ha uppgjorts av Knut själv. Omkungen inomdenna rättsordning också utövade domsrätt är mera tvivelaktigt. Väl har Svend Aggesen en skildring av hur Knut vid ett uppträde i vederlaget i vredesmod dräpte en av sina män. Vederlagsmännen ansåg att kungen som vederlagets herre var fri att förfara på detta sätt, men Knut själv ansåg detta felaktigt och överlämnade domsrätten till sina män och ställde sig därmed under vederlagets rättsordning. Männen ville emellertid inte döma sin herre utan överlämnade till honomatt själv bestämma påföljden, d.v.s han fick självdöme. Kungen utdömde dryga böter att av honom gäldas till den dräptes arvingar och anförvanter.^ Även om vi i vårt land inte kan påvisa hird i kungens närhet av så aktningsbjudande ålder som det danska vederlaget, så finns det i några av våra landskapslagar uttryck som anger att sådan hird i varje fall fanns vid lagarnas upptecknande. Sålunda har UL Km 5:4 hirfymanm, SdmL Km5:1 hirpmaen och ÖgL D 5 pr hirpgarp. Ännu klarare framgår detta av den s.k. förra Skennigestadgan av 1284,'* som helt kan sägas vara ägnad åt ordningen hos ”våra män” med ingående beskrivning av t o.m. tilltal och allmänna regler för värdigt uppträdande. Även i denna stadga förekommer i punkt 3 uttrycket hirpdraenger somvisar på förekomsten av ett kungligt följe av utpräglad riddarkaraktär. Här är det dessutom inte något tvivel om att kungen har tillagt sig domsrätt med motiveringen att någon lagstiftning inte fanns förut och att denna har tillkommit med hans råds och goda måns samtycke samt skett skriftligen och lysts för ”allummanum”, vilket får antagas ha skett på ting. Hur långt tillbaka sådana föreskrifter kan ha givits är inte bekant, men att de har en klar militärpolitisk inriktning synes vara uppenbart. De förmedlar också ’ Vederlagen finns återgiven i tre olika arbeten, angivna av E. Hjarnf, Vederlag och sjöväsen, särtryck av NoB 1929 s. 84, även hos Himbi rg, Dansk rigslovgivning, Köpenhamn 1889, s. 25 samt JoRt.i NSFN, Dansk retshistorie, Köpenhamn 1940 s. 56. Svend Aggesens skildring finns i Svenonis Aggonis F. Lex castrensis sive eune (Scriptores minores historiae Danicae medii aevi), rec M. Ci. Gfriv. " SD 813.
8 intrycket av att vara av speciell karaktär och ger inte vid handen att vara avsedda sombeskärning av landskapens lagstiftningsrätt. ÖgL:s rättegångsordning har på ett förtjänstfullt sätt behandlats av HolmBÄCK i dennes och Wesséns utgåva på nusvenska av de svenska landskapslagarna. Det finns därför ingen anledning att här närmare gå in på detaljerna i detta mycket svåra och framför allt svåröverskådliga område. På vissa punkter har något avvikande eller närmare förklarande synpunkter anförts och kommer att anföras, särskilt när det gäller den kungliga lagstiftningens uppkomst eller omfattning. Räfstabalken i ÖgL inledes med några stadganden om nämnden. Sålunda börjar balken med några flockar omvilka nämnder som skall utses, samt vilka mål som skall gå till de olika nämnderna. Det rör sig här om flockarna 1—3:1 samt flock 4. Den sistnämnda behandlar specialnämnderna gärdesnämnder och bronämnder. Flocken 3 avbrytes emellertid av den långa § 2, som har övervägande historiskt innehåll med en skildring av förfarande vid nam. Dock anges här en skillnad i bötesfördelningen i Östergötland och Småland. Paragrafen avslutas med stadgandet: Nu må man icke taga ut böter vid andra mål än dem somfällas i konungs räfst; tager man ut vidandra mål, höte somsäges områnsmål. Från och med flock 5 och till balkens slut handlar bestämmelserna omedsförfarandet, somingående beskrives samt omhur stämning skall utföras. Innehållet i R är sålunda synnerligen blandat och man får intrycket att här finns både gammalt och nytt samt att det inte står helt klart vilket förfarande som skall användas i ena eller andra fallet. Huvudindelningen av nämnderna är i konungsnämnd ochfjärdingsnämnd, varvdd till konungsnämnden och därmed till konungsräfsten hänföres brott uppräknade i flock 2. Denna konungsnämnd utses av häradshövdingen medan fjärdingsnämnden utses av fjärdingshövdingen men sammankallas av konungens åklagare. Till fjärdingsnämnden hör alla tremarkersmål, varvid förutsättes att de ej instämts till Ljonga ting. Denna tingsform, Ljonga ting, synes vara kvar som en relikt av landskapets rätt att själv döma och har fått sin plats i sista flocken av balken. Det förefaller som omdenna form alltid kunde användas, men omman instämt till Ljonga så kunde målet inte tas upp av någon nämnd. Vidare var alla jordatvister uteslutna från Ljonga ting enligt flock 25. De måste gå till konungsräfsten och därmed till häradsnämnden. Redan med nämndens och konungsräfstens inträde i landskapslagarna har sålunda en inskränkning i landskapens lagstiftningsrätt och domsrätt börjat äga rum. När sådan begränsning tagit sin början kan inte utläsas av lagarna men det troliga är att det inträffat redan under tidigt 1200-tal. Här förmedlar Erikskrönikan (EK) och ÖgL:s edsöres-(E), dråps-(D), vådamåls- (V), ärvda- (Ä) och räfsta- (R) balkar den i landskapsrätten mest ingående berättelsen om Birger Jarl somlagstiftare. I vad mån sådan lagstiftning från kungamaktens företrädare
9 kommit till stånd med landskapets medverkan eller ej, framgår inte av källorna. Om nu nämndinstitutet får antagas vara relativt nytt, så framgår dock av åtskilliga stadganden att det haft en mycket omvälvande verkan på rättegångsförfarandet. Tidigare har citerats slutstadgandet i flock 3, enligt vilket böter endast fick uttagas vid mål som fällts i konungsräfst. Ett minst lika viktigt stadgande är bestämmelsen i 3: 1, enligt vilket vid mål somej hänskjutits till Ljonga ting nämnden s\<;.z\\ fälla den eneför att han orätt har lagsökt eller den andre för att han ej har bjudit skäliga böter. Ickefå de själva värja sin sak, varken den somlagsökte eller den som blev lagsökt; gå de där ed i målet, det är olagligt. Därmed skulle i brottmål, där böter kunde komma ifråga, nämndprocessen ha avlöst det gamla edgärdsförfarandet, omstämning inte skett till Ljonga ting. Men kvar stod gäldprocessen och där reglerades förfarandet fortfarande enligt flock 5:2 genomeder av olika storleksgrad. Eftersom denna framställning av uppenbara skäl måste få ett starkt kronologiskt drag, bör innan den föres vidare, uppmärksamheten fästas vid ett föga beaktat uttalande i EK om kung Erik Eriksson, kallad läspe och halte. Redan i V. 69 uttalas omhonomatt Han storkte gerna skäll ok räth och mer specificerat i v. 72: og bondom gaffhan godhan friid Det förstnämnda citatet är behandlat av Pipping i dennes kommentar till EK s. 70, varvid han särskilt tar sikte pä det språkliga uttrycket ”skäl och rätt”, medan det andra inte får annan behandling än en hänvisning till det förra. Andock är det senare uttrycket märkligt sä till vida att Erik här anges som den förste som ger bönderna ”god frid”. Vad somskall förstås härmed är emellertid inte alls klart. Det kan avse hemfridinomgård och grindstolpar pä sätt som anges i R 3:2 ifråga om n^iw-täkt och kan dä tidsbestämmas till vad som ligger i ordet först. Däremot kan det knappast hänföras till gästningsstadgandet, eftersom Alsnö stadga i sin första punkt ger det omedelbara intrycket av att vara en klar nyhet, varigenom gammal osed skall utrotas: En hccr hawir w^erit.i.wart riki en vsidpcer langi.^ Av det korta uttalandet ”god frid” är det vanskligt att dra alltför långtgående slutsatser. Det torde vara tillräckligt att ange att hemfridens början i landet ligger tidsmässigt före Birger Jarls proklamerande av densamma. Ett tidsspörsmäl inställer sig här. Erik var född är 1216 och blev kung 1222. Han var i landsflykt pä grund av Knut den länges uppror åren 1229—1234. Som minderårig kan han knappast ha utfärdat fridslagen under åren 1222-1229 utan först efter 1234. Nu behandlar EK kung Erik och hans bondefrid efter slagen vid Olustra och Sparrsätra åren 1229/1230 och 1247. Lagstiftningen återges i ^ SD 799 p. 1.
10 EK i nära samband med att krönikan berättar om hur hans syster Ingeborg giftes bort med Birger, sedermera jarl, vilket bör ha skett någon gång mellan 1234 och 1237, eftersom Valdemar, den blivande kungen, anses vara född omkring år 1238. Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar omEKanger händelser i kronologisk ordning eller ommöjligen krigshändelserna i samband med de s.k. folkungaupproren har sammanförts till ett avsnitt. Klart synes emellertid vara att Eriks insats på lagstiftningens område inte bör förbises, allra minst därför att EK anses vara högst vederhäftig. Det finns emellertid några stadganden i våra äldsta landskapslagar som går att tyda i den riktningen att en ännu äldre hemfrid kan ha funnits, enligt vilken gärningsmannen dock ej ställdes inför kungens räfst utan hade att svara inför tinget. Härmed åsyftas stadgandet i DL Tj 16:4: Envar somfar hem till en annan med här och medfölje, — samt VgL I M9: Går någon hem till en annan, gör hemgång hos honom, dräper han honomi nödvärn vidsin husknut, Med sistnämnda stadgande bör jämföras VgL I M 14 pr: Blir någon dräpt utom gårdsled, — samt VgL I R4 pr: Tager någon en annans bo utan att denne är sakfälld, — samt R 4 § 1: Hugger någon sönder en annan mans hus utan att denne är lagsökt, Att tidsfästa dessa stadganden är inte möjligt, men med hänsyn till att Birgers fridslagar betraktar fridsbrotten somurbota brott, vilket innebär en skärpning av de här ovan angivna rättsreglerna, så bör dessa stadganden betraktas som äldre, eftersom de kan sonas med böter eller skadestånd, och då finns det anledning att tillskriva dem kung Erik Eriksson. Därmed skulle också vara klarlagt att vissa former av fridslagstiftning ägt rumredan under denna regent. Det framgår vidare av fortsättningen av ÖgL R 3:2, 2 st. att räfsten är äldre än Birger Jarl och alltså ej införd av denne. Hela detta stadgande innehåller ett par oklarheter. Först må erinras omatt Holmbäck-Wessén i sin utgåva till nusvenska använder uttrycket konungsräfsten, måhända på grund av förbiseende. Handskriften B 50 samt Schlyter har endast r^efst. Vidare förekommer i §2, 2. st. ett uttalande somgör innehållet i stadgandet närmast obegripligt. Först anges att ”om någon blir lagligen sdåsiäWd för mindre sak än brott mot gisslan, så skulle det bida (konungs) räfst. Räfst skulle hållas vart tredje år”. Nu är det uppenbart att det är de svåra brotten somskall gå till räfsten. Detta framgår av flock 2, där en uppräkning sker av de mål som slitas inför konungsnämnd å konungsräfst. Alltså kan det inte vara fråga om mindre brott än brott mot gisslan som skall slitas på detta sätt. Brott mot gisslan är i och för sig ett större brott. Översättningen måste på denna punkt vara felaktig. Av SöDERWALLS Ordbok öjver svenska medeltidsspråket, andra bandet, s.v. minne under 5 s. 44 framgår att ”minne” kan ha komparativ innebörd och då betyda värre, sämre. Detta framgår även av supplementet till Söderwalls skall
11 Ordbok, s. 512, s.v. ”minne” under 3/ där innebörden sämre anges. Om en sådan innebörd får antagas, så får också stadgandet en förnuftig innebörd. Den andra förändringen som bör inläsas är korrigeringen av stadgandet att räfst skall hållas vart tredje år. Att detta är orimligt framgår av att edöresbrotten slites av konungsräfst, och det är givetvis inte möjligt att sådana brott skulle undgå lagföring så pass lång tid. Av två stadganden i västgötarätten framgår också att en felskrivning måste föreligga i det skrivaren förväxlat månad och år. Att månad måste ha varit avsedd framgår av VgL II Förnämesbalken (Forn) 43, som föreskriver två räfsteting och två häradsting om året. I VgL 111:57 finns motsvarande stadgande hos Lydekinus i följande formefter Schlytf.r, då det ej återges av Holmbäck—Wessén: Tu sculu refsingcC fnngh wa'ra’ wm ar. anridet vmhöst oc annxt vm war oc et hter^zjjing ^efti hwar jj^erra.’. Det skall alltså vara fyra ting omåret eller ett var tredje månad. Ett visst, ehuru måhända rätt långsökt stöd för denna uppfattning, kan man erhålla genom en jämförelse med ett av de mest berömda kapitularierna på kontinenten, nämligen Ansegisi Capitulariurn, i vars liber 111:83 anges för de ting, som kejsarens missi skall hålla följande: Volumus, ut propter iustitias quae usque modo de parte comitum remanserunt quattuor tantumrnensibus in anno missi nostri legationes suas exerceant, id est in hierne lanuario, in verno Aprili, in aestate lulio, in autumno Octohrio.^ I många hänseenden företer kapitularielagstiftningen på kontinenten under Karl den stores och Ludvig den frommes tid så avsevärda likheter med den svenska konungsräfsten, särskilt när den avser att bekämpa svårare brott, att det inte kan avvisas som helt uteslutet att denna äldre lagstiftningsform kan ha tjänat som förebild för den svenska kungalagstiftningens uppkomst och första utveckling. Man torde därför vara tämligen säker på att i OgL R 3:2 föreligger en felskrivning av den ursprungliga upptecknaren, där år skall innebära månad. Det angavs tidigare att i R 3 skedde ett avbrott av löpande lagtext genom flockens §2, där en historisk översikt redovisades om utvecklingen av rätten och förfarandet vid «um-tagandet. Till övervägande delen rör sig framställningen omhur förfarandet var utformat före Birger Jarls tid. Det heter sålunda: Nu var det såförst: - Sedan togs det bort z konung Knuts dagar, - Då stadgades ock det, - Den somdå fälldes - Sedan blev det så, att — Nu gav Birger Jarl den lag,- ^ MGH Legvm sectio II. Capitularia regvm francorvm, Tomus 1. s. 434. Aiiscgis kapitularicsamling åtnjöt under medeltiden stort anseende och anses ha påverkat lagstiftningen för lång tid framåt även i andra länder. Härom Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte, 1, s. 135, GANsiiot, Was waren die Kapitularien? ss 108-116, Amira-Ec^khardt, Germanisches Recht, 1 s. 49 ff.
12 Svårigheten med dessa tidsbestämningar ligger naturligtvis i det ymniga användandet av ordenförst, sedan, då, och nu, som endast i ett fall anknyter till tiden före Birger Jarl, nämligen genomuttrycket i konung Knuts dagar. Liknande konstruktioner använder sig ÖgL av på andra ställen, särskilt när det gäller att beskriva förändringarna i hedersbotens utveckling. Så heter det exempelvis i D 14:6: ”Så var det först, att vart han dräpt inomskeppsbord eller på skeppsbro eller under härnad, "Sedan vart så givet till lag i konung Eriks dagar, att Att förändringen av hedersbotens storlek sammanhänger med det korståg till Tavastland, sompåbjudits av Erik Eriksson och somunder Birger Jarls ledning ägde rummed avfärd år 1249 torde vara utan invändning.^ Nästa tåg i österled ägde inte rum förrän under Torgils Knutssons ledning, och förändringen bör sålunda härledas till Birgers härfärd. Därmed följer även att med ”först” avsågs en tid före Erik Eriksson. Det har tidigare angivits att ett visst meningsutbyte ifråga omde tidsbestämningar, som inleder R 3:2, ägt rumi svensk rättshistorisk forskning. Det kan därför här vara på sin plats att något beröra dem, även omnågon ingående behandling av desamma inte bör förekomma då det skulle föra allt för långt och spörsmålet redan tidigare fått en mycket allsidig belysning. Det livligaste meningsutbytet i fråga omdessa bestämmelser har rört sig om uttrycket ”/ konung Knuts dagar”. Frågan har då ställts vilken kung Knut som varit avsedd: Knut Eriksson i slutet av 1100-talet eller Knut den långe (12291234). Någon enhetlig uppfattning i frågan har väl inte utbildat sig. Gagnér har i en uppsats i Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1961, betitlad i knutzs kunungxs daghum, framfört starka skäl för antagandet att uttrycket måste åsyfta Knut den långe, inte minst genom att åberopa kyrkans intensiva arbete mot självpantningen på upprepade kyrkomöten och koncilier under början av 1200-talet. Det är just detta som är det materiella innehållet i östgötarättens stadgande i detta lagrum, och denna omständighet ger därför ett starkt stöd åt hans argumentering i övrigt. En närmare genomgång av lagrummets stadgande skulle endast innebära en upprepning av innehållet i Gagnérs uppsats, varför här endast en generell hänvisning till densamma påfordras. Den medeltida processen kan sägas ha utvecklats i två skeden, nämligen utformandet av regler dels för fastställande av bötesbelopp eller dompå betalning av skuld, dels för ett förfarande i och för utsökning av det utdömda. Det är uppenbart att inte minst själva utsökningen kunde orsaka farliga sammanstötningar mellan parterna, och omfrån början s.k. självpanting tilläts, så blev med tiden ett utsökningsförfarande genom nämnd nödvändigt. Det är här Birger Jarl synes ha gjort sin insats. Först skall räfst avdöma målet och sedan skall viss ^ Pipping, Kommentar till Erikskrönikan, Helsingfors 1926, s. 79 diskuterar möjligheten av att ett tidigare korståg till Finland skulle ha ägt rum 124C men den numera allmänt antagna uppfattningen synes vara att ett korståg ägt rumoch detta år 1249, d.v.s. under kung Eriks tid.
13 dag bestämmas för att konstatera omsvaranden vill böta; omhan inte vill, skall nämnden fara hemtill honom och utlägga så mycket somhan är saker till. Och det skall vara samma nämnd som fällt vederbörande i huvudsaken. I detta fall får han inte ens åberopa fredande inom gård och grindstolpar. Förfarandet genom nämnden har med andra ord antagit en allt mer rättslig karaktär, och därmed har också möjligheten till våldshandlingar i hög grad minskats.
3. Birger Jarl somlagstiftare Vad som hittills behandlats har varit kunglig eller central lagstiftning/öre Birger Jarl. Det har emellertid tidigare framhållits att EKoch ÖgL på upprepade ställen omtalar Birger som lagstiftare. Det kan därför vara på sin plats att först angiva dessa ställen för att senare mer ingående behandla delar av den lagstiftning, som inspirerats av honom eller tillkommit på hans initiativ. Uppställningen får följande utseende med angivande av rättsställen, där hans namn nämns. Vissa av dessa ställen har redan fått en summarisk behandling i denna framställning, särskilt vid sådana fall, där ett institut uppges vara tillkommet före Birgers tid, och med angivande av vilken förändring som genomhans ingripande ägt rum. 1. Rätten att taga pant för utdömda sakböter eller skuld 2. Förbud mot järnbörd 3. Förbud mot gävträldom 4. Den som varit närv^arande på vigvallen skall på femten framföra tretolftsed till sitt friande 5. Höjning av böterna för dråp på kungens bryte 6. Höjning av bokkaböterna till kungen 7. Även vid eftergift av böter skall vid fulla sår kung och härad ha sin fulla andel 8. Kvinnlig arvsrätt införes 9. Fridslagar införes Det framgår av denna uppställning att en klar tendens föreligger att stärka statsmaktens ställning, särskilt i fråga om bevisning inför rätta. Den kungliga rätten till böter eftergives inte utan denna rätt hävdas med all kraft. I sak viktigast får anses vara den skärpning av straffrätten, som äger rum genom fridslagarnas införande. Uppfattningen om urbota brotts bestraffande genom central makt framgår här med stor klarhet. Men även de förändringar sombetingas av tillkomsten av den kvinnliga arvsrätten samt förbudet mot gävträldom är, på vad vi kallar civilrättens område, mycket väsentliga framsteg. Nedan skall endast till de olika instituten ovan anknytas några reflexioner. R3:2 E 17 A 11 D3:3. D 14 pr. D 14:6, V 12 pr V6:5 EKvv. 456—f61 EKvv. 462-473
15 Till BJ 1 De olika tidsbestämningar, sominnefattas i R3:2 har redan ovan blivit föremål för omnämnande. Ursprungligen var det uppenbarligen så att hade man tingets dom på sakböter eller gäld, så kunde man själv utsöka sin rätt, d.v.s ta nåm. Dock fick detta ej ske ”inom gård och grindstolpar”, då man i så fall begick hemfridsbrott för vilket redan Erik Eriksson givit bönderna skydd enligt EKv. 72.' Man kan naturligtvis fråga sig hur i så fall nåmskulle kunna tagas, då sådan självtäkt i vanliga fall måste avse boskap som varande den vanligaste avräkningsvaran. Var ladugården sammanbygd med boningshuset, vilket väl är troligt, så gick det med andra ord inte att ta nåmpå detta sätt. Det är därför ganska naturligt att rätten att taga nåmtogs bort i Knut den långes dagar. Här kommer så konungsräfsten in, och man har anledning tro att denna institution är äldre än Birger Jarl och alltså ej inrättad av honom. För, enligt min tolkning, större brott än brott mot gisslan, skall denna räfst avdöma målet och samma räfst utsätta viss dag för den somvill böta. Vill gärningsmannen ej böta, skall visst tvångsförfarande äga rum på så sätt att nämnden far hem till den lagsökte och där lägger ut vad han är skyldig till. Alltså ingen privat nåm utan antingen frivillig betalning eller utmätning genom nämnden. Redan här bör märkas att särskild föreskrift lämnas om att barns och hustrus lott först skall undantagas, alltså samma bestämmelse somsedermera mycket bestämt uttalas i edsöreslagstiftningen.^ Vid några tillfällen har här ovan talats om brott mot gisslan. Vid ett tillfälle har anmärkts att ett missförstånd om den rätta innebörden av storleken hos detta brott måste föreligga. Själva brottsbeskrivningen förekommer endast i ÖgL och består i att en dråpares eller tjuvs vänner eller fränder fritar honom sedan han tagits fast av den dräptes eller bestulnes närstående. Brottet har sålunda karaktären av att vara en handling i den brottsliges intresse. Det anges i ÖgL D 2: 1 och V 34: 1 samt är omnämnt i R 3:2. Ledaren för fritagningen ådrar sig 40 marks böter och övriga deltagare tre marks böter var. Följaktligen är huvudmannen hemfallen till konungsräfsten medan övriga deltagare i fritagningen faller under fjärdingsnämnden. Med detta brott ifråga om gisslan har givetvis de bestämmelser, som finns i VgL I Rättlösa 1 pr och VgL II Rättlösa 1, ingenting att göra. De avser förfarandet vid eriksgatans ridande. Till BJ 2 Under förbudet mot järnbörden, som i ÖgL omnämnes i E 1 7, kan man se den förändring i uppfattningen om bevismedlen, som ägde rum med början redan ' Ovan s. 9. ' ÖgL E 9, VgL II Addit. 7: 20.
16 under 1100-talet, fortsatte under 1200-talet men som först under 1300-talet fick sin definitiva avslutning. Kyrkans ställning till de s.k. ordalierna var från början ej helt klar. Men redan genomsin befallning— numera tidfäst till den 10 september 1171 eller 1172^ — uttalade påven Alexander III förbud att ställa präster inför världslig domstol eller att ålägga dem järnbörd, vattenprov eller envig. De andligas ärenden skulle i stället avdömas efter kanonisk eller romersk lag.^ På ett annat område skedde något senare från kyrkans sida ett angrepp på de hävdvunna bevismedlen. Påven Honorius III utfärdade den 28 maj 1218 en stadga ställd till ärkebiskopen i Lund och hans lydbiskopar, varigenomklerker inte tilläts medverka i förfarandet med edgärdsmän, vilket karakteriserades som en pestis contraria omni iuri och som därför borde utrotas. I stället skulle deras oskuld styrkas genom vittnen med gott rykte. Eftersom den svenska kyrkan lydde under ärkebiskopen av Lunds primat gällde denna stadga även för den svenska kyrkan.^ Det definitiva beslutet omförbud mot järnbörden togs vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 och infördes som lib. III, tit. XIX, c.2 i Compilatio IV, varifrån det senare ingick i Dekretalerna under c.9 X(3.50). Vid den påvliga legaten Vilhelms av Sabina besök i Sverige och det därvid hållna kyrkliga mötet i Skenninge 1248^ bestämdes bl.a. att ärkebiskopen och övriga biskopar inomett år skulle skaffa sig ett exemplar av dessa dekretaler samt studera dem. Därmed var alltså förbudet mot järnbörd och övriga ordalier infört i den kanoniska lagstiftningen, i varje fall från 1234, då Liber Extra anbefalldes genom bullan ”Rex pacificus.” Samtidigt företogs en förändring i en helt annan samhällsgrupps processrättsliga ställning. Genomen traktat med Liibeck erhöll denna stads köpmän privilegiet att inte behöva bli underkastade järnbörd och liknande bevismedel.^ Den ersatte en äldre, numera förlorad traktat, som redan under Knut Erikssons tid slutits med de lybska köpmännen,^ men om denna traktat innehållit något om ordalier är inte bekant. Man finner alltså att den mäktiga kyrkan och hänsynstagandet till den alltmer framväxande hanseatiska handeln kunnat skjuta en bräsch i det gamla bevissystemet. Det är därför naturligt att detta skulle komma att få betydelse för 3 ST 47=SD 54. ■* Lauritz Weibull har i en uppsats Påven Alexander IIl;s septemberbrev till Norden, ingående i samlingsverket Nordisk Historia II, s. 349 ff. redogjort för undersökningen omdessa brevs datering och därvid kommit till ett betämt datum, nämligen den 10 september antingen 1171 eller 1172. Vilketdera av dessa år som är korrekt kan dock inte avgöras.- (s. 353). Jämför härtill Jafef 12 117 (8146), samt SLL 4, s. XVIII not 1. ^ c 12 X (2, 19). Skenninge mötes beslut återges i kardinalens öppna brev av den 1 mars 1248, återgivet i SD 359. ^ ST nr 94 och SD 846, daterade till 1250—1251. * ST nr 50, somomnämnes i ST nr 94.
17 övriga grupper i samhället, och troligen är det därför somBirger Jarl vid denna tid anges vara den som borttog järnbörden. I själva verket hade en sedan länge pågående utveckling resulterat i att tiden nu var mogen för en radikal förändring. Det är alltså yttre inflytelser, somåstadkommit förändringen i uppfattningen ombevisen inomden svenska rätten vid denna tidpunkt. På vad sätt Birger kan ha medverkat är i övrigt inte känt. Någon formell rätt att påverka landskapets lagstiftning kan han inte ha haft annat än genomden auktoritet, somhan såsom företräflare för den sjuklige kungen kan ha förvärvat, och måhända genom släktens inflytande i och på lagmansämbetet i Östergötland, samt som stor jordägare. Att inflytandet inte kan ha varit särskilt stort inom andra landskap framgår emellertid av HL Ä 16 pr, som beskriver att järnbörd avskaffades även i Magnus Ladulås' dagar, därefter i Birger Magnussons tid och slutligen genom Magnus Erikssons råd någon gång på 1320-talet. Ändock klagade ärkebiskop Olof den vise"^ på 1320-talet enligt HL'över att järnbörden åter hade kommit i bruk i Hälsingland och detta ca etthundra år efter det att kyrkan på Lateransynoden 1215 hade fördömt denna institution. Emellertid stadgas nu i slutet av HLA 16 pr att nämnd skall tråda i stället för järnbörd, och i 16: 1 ges närmare anvisningar omhur nämnden skall utses, varvid stadgas generellt att halva nämnden skall utses av den anklagade och den andra halvan av kungens man och målsäganden. Endast vid vissa faderskapsmål tillämpas ett annat förfarande, där käranden och svaranden utser var sin man, vilka i sin tur utser sex man vardera. Troligen är det med hänsyn till att det här kan röra sig om arvsfrågor, som detta nämndförfarande fått sin plats i ärvdabalken. Dess naturliga plats hade annars varit i rättegångsbalken. Till BJ 3 Enligt ÖgL All förbjöd Birger Jarl möjligheten att ge sig själv till träl. Innebörden av detta stadgande framstår dock inte somfullt klar. Av såväl ÖgLÄ 12 som VgL I J 3:1, VgL II J 5 som VgL II Addit. 11:10 framgår att vad kallade flatföring eller fletföring var accepterat såsom en social funktion för underhåll av äldre eller sjuka människor. Den innebar att sådana kunde överlämna sin egendom till annan, i vanliga fall barn eller andra närstående, mot att mottagaren tog hand omden gamle eller orkeslöse och gav honomeller henne bostad och mat. Uppenbarligen har någon form av missbruk kommit i dagen som föranlett Birger att ingripa. Vad som förekommit kan inte utläsas av lagstadgandet. Det framgår emellertid av den närmast följande flocken i såväl ÖgL som VgL I och II att i första hand rätta arvingar skall hembjudas att ta hand omde man ^ Olov den vise var ärkebiskop 1314—1332.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=