128 Men hwadh som efter the förre Laghböker, och emoot thenne wår giorde Lagh, — Thet skal hållas aldeelesför ogilt och okraftigt. Med de formuleringar varigenom gammal lag avlyses till förmån för ny lag kan man fråga sig om inte den nya lagen förutsätter att den gamla redan är kodifierad i en bok, somi så fall närmast borde ha karaktär av lagbok. Gammal rättssedvänja kan knappast avlysas på detta sätt eftersom rättssedvänja näppeligen går att avlysa. Däremot kan gammal lag i bok avlysas, eftersom den kan klart identifieras. Måhända är detta anledningen till att ÖgL inte har fått någon stadfästelse. Här kan erinras omdet tidigare i denna framställning'^ omnämnda fallet från 1279 om pantsättning av jord hos biskopen av Strängnäs som ägt rum secundumconsuetudinem & leges Osgocie. Har ÖgL direkt efterträtt denna rätt, som tydligen även innehållit Östergötlands rättssedvänjor, så kan därmed förklaras frånvaron av kunglig stadfästelse på den nya ÖgL. Men därmed skulle man också ha vunnit en ytterligare belysning av skillnaden mellan lagbok och rättsbok. När den senare avlöstes av en lagbok så kunde denna rätt påräkna kunglig stadfästelse, vilket rättsboken aldrig kunde förväntas få, då den utgjorde minnesanteckningar av privat slag och inte hade underkastats den omsorgsfulla prövning som en av landskapet godkänd lagbok kunde göra anspråk på. En ytterligare verkan av mera prestigenatur kan knytas till stadfästelsen. Den åstadkom att kungamakten med sin auktoritet fick ett betydligt större inflytande på rättslivet. Vi ha sett att början gjordes med Alsnö stadga 1280, som tillkomgenom att kung och stormän genom samfälld ed förband sig att upprätthålla viss lagstiftning på ett område som genom flera århundraden under medeltiden uppenbarligen varit ett problem, nämligen gästningsrätten för resande. Det var en trevande början för den kungliga makten när den gav sig in på ett område, där egentligen landskapen hade bestämmanderätten. Man fortsatte med den första Skenningestadgan 1284, där Magnus förklarar sig ha rätt att lagstifta på områden, där rätt antingen inte fanns eller hade blivit bortglömd, med andra ord på områden där landskapen inte kunde ha något emot att rättsliga bestämmelser med kunglig auktoritet infördes. Det måste betecknas som ett statsrättsligt skickligt drag, som knappast uppfordrade landskapen till något motstånd. I stället förde detta till att dessa kungliga bestämmelser infördes i den lagstiftning som i slutet av 1200-talet kom till stånd bland landskapen och därmed blev av landskapen godtagen rätt. På liknande sätt blev landslagen antagen, möjligen inte alltid genomformella beslut men därigenom att lagmän och häradshövdingar tillämpade lagen. Har lagman och häradshövding tidigare varit landskapens och bondemenighetens män, vilket ifråga om lagman klart framgår av VgL I och II R 3 och ifråga om häradshövding väl har betraktats som självklart, så blir nu genom MELL samt Se s. 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=