154 Med borgarna och deras besättningar följde emellertid en allt större risk för den gemena allmogen, somsedan gammalt hade skyldighet att mottaga resande som gäster, när sådana färdades i landet. Detta synes ha utvecklats till en speciell landsplåga för vars avhjälpande kungen eller dennes representant måste ge någon rättslig form. I vad mån de frider somproklamerats av kung Erik Eriksson och Birger Jarl haft denna karaktär går i brist på uppgift om dessa friders faktiska innehåll inte att fastställa. Först genomden stadga somantogs vid herremötet på Alsnö 1280 får vi kännedomominnehållet i de bestämmelser somdå antogs samt de former med de deltagandes ed somdå även tillämpades. Vid en sammankomst i Skenninge 1284 ger Magnus Ladulås ytterligare bestämmelser om hur lag av kungen skall stiftas för att inte kollidera med landskapens egen lagstiftning. Under Magnus Erikssons tid tar befälsrätten över slottens folk allt fastare formsåsomgårdsrätter, vilka kompletterar de stadgor som under hans tid utformas för ordningen vid hans hird. Särskilt lägges därvid vikten vid att landsbygdens folk skall skyddas till liv och lem. I vad mån detta sedan blev effektivt kan inte nu avgöras då rättsligt material från den tidens domstolar helt saknas. Genomatt brott mot sådana föreskrifter skulle behandlas av konungsräfst och alltså i princip var ett brott mot kungen själv, markerades dock vilken vikt som lades vid att allmogen skyddades. Redan tidigt hade ett behov av möjlighet att avsätta produkter till andra människor uppstått och därmed även fått formen av marknad som med tiden komatt utvecklas till den företeelse somvi benämner städer. Av allt att döma har här utländska förebilder varit de utslagsgivande, och det är uppenbart att Hansan komatt påverka det svenska stadssystemets utformning. En ytterligare anledning till detta systems utveckling bör ses i den omständigheten att städer oftast anlades på kunglig mark eller under kungligt beskydd i närheten av en borg eller ett befäst slott. Även på detta område hade kungen följaktligen anledning att ingripa utan att han därför behövde träda den landskapliga självstyrelsen ifråga omrättsliga spörsmål allt för nära. Det är därför somdet är lätt att föreställa sig att MEStL mycket väl kan ha föregått MELL och i varje fall inte behöver betraktas som en efterföljare utan kan ha utarbetats ungefär samtidigt. Redan tidigare hade för vissa städer funnits särskild bjärköarätt som gällde vid sidan av landskapsrätten. Kvar till vår tid finns nu endast sådan rätt bevarad för Stockholm och Lödöse, men ett rimligt antagande är att ett flertal sådana rätter varit gällande eftersomvissa reminiscenser och rester av urkunder ännu finns kvar som tyder på att bjärköarätt för orter i Södermanland och Östergötland. Omman vill kan man därför se denna kungliga verksamhet somett utslag av den befälsrätt som kungamakten utövade i sin egenskap av befälhavaren för landets krigskrafter. Denna befälsrätt var från början koncentrerad till hirden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=