66 fjärde böckerna den äldsta sägnen eller sagohistorien om hövdingasonen Hamlet. Här är det den danske kungen Rorik, som sätter de två bröderna Hardwendel och Fenge som sin hövitsmän på Jylland. Han gav vidare Hardwendel sin dotter Gerut till maka och de fick tillsammans sonen Amlet. Full av avundsjuka över broderns framgångar dräper Fenge Hardwendel och tar därefter Gerut till maka. För att undgå Fenges misstänksamhet spelar Amlet tokig och far småningomöver till England. Han återkommer efter någon tid och dräper då Fenge. Till skillnad från det antika dramat dödar han dock inte sin moder men klandrar henne hårt för att hon begått blodskamgenomatt gifta sig med faderns dråpare. Överensstämmelsen mellan de båda berättelsernas innehåll är dock påfallande. I stort sett samma händelseförlopp finns sedan i Shakespeares kända behandling av ämnet. Shakespeare har fått innehållet från Saxo, även om Hamletepisoden redan före Shakespeare hade givit upphov till ett numera förlorat skådespel av Thomas Kyd från slutet av 1500-talet. Troligen är det detta somlegat till grund för Shakespeare. I den senares variant undgår Hamlet pliktkollissionen genom att modern dör av förgiftning som dock inte iscensatts av Hamlet. Giftet var nämligen av kungen avsett för Hamlet men genom förväxling tar modern drycken. I våra landskapslagar kan man utläsa kampen mot dråpet i de allt mer utvecklade bestämmelserna för rättegången vid dråp, som dessa lagar uppvisar. Redan förfarandet på tinget enligt VgL M1 är synnerligen formbundet i avsikt att fastställa vad somägt rumoch vem somär den skyldige. Ännu noggrannare är ÖgL:s föreskrifter i D 1-5. Det var naturligt att se den gamla hämndrätten som en kamp mellan jämnstarka ätter. Så småningom blev det dock klart att ätterna ingalunda var jämnstarka utan det fanns sådana som var betydligt svagare än andra och somdärför kunde vinna upprättelse genom att mottaga böter. Det är också denna möjlighet som småningom avlöser hämndrätten, inte minst därför att kungen är intresserad av att få del i böterna. I bakgrunden härtill framträder också den växande statsmakten. Det kan betraktas som signifikativt att före 1284 endast kanslern omnämnes som kunglig ämbetsman. Så är fallet ännu i Alsnö stadga. Men i Skenningestadgan finns bland undertecknarna i p. 6 förutom kanslern även drotsen och marsken och därav framgår att en kunglig förvaltning är under utveckling vid sidan av den lokala förvaltning somägde rumgenombiskoparnas och lagmännens försorg. Reaktionen mot dråpet har dock trots det kungliga inflytandet fortfarande karaktär av hämnd. Denna beteckning användes i Alsnöstadgans p. 2: - Slikx samu h<3emd sculu allir fjer hawa^. - medan reaktionen mot våldgästning präglas av betydligt mildare ordalag i p. 1. På samma sätt använder Skenningestadgan i p. 3 på inte mindre än tre ställen uttrycket hxmd. Man kan med andra ord karaktärisera utvecklingen som ett överflyttande av den gamla självhämnden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=