15 Till BJ 1 De olika tidsbestämningar, sominnefattas i R3:2 har redan ovan blivit föremål för omnämnande. Ursprungligen var det uppenbarligen så att hade man tingets dom på sakböter eller gäld, så kunde man själv utsöka sin rätt, d.v.s ta nåm. Dock fick detta ej ske ”inom gård och grindstolpar”, då man i så fall begick hemfridsbrott för vilket redan Erik Eriksson givit bönderna skydd enligt EKv. 72.' Man kan naturligtvis fråga sig hur i så fall nåmskulle kunna tagas, då sådan självtäkt i vanliga fall måste avse boskap som varande den vanligaste avräkningsvaran. Var ladugården sammanbygd med boningshuset, vilket väl är troligt, så gick det med andra ord inte att ta nåmpå detta sätt. Det är därför ganska naturligt att rätten att taga nåmtogs bort i Knut den långes dagar. Här kommer så konungsräfsten in, och man har anledning tro att denna institution är äldre än Birger Jarl och alltså ej inrättad av honom. För, enligt min tolkning, större brott än brott mot gisslan, skall denna räfst avdöma målet och samma räfst utsätta viss dag för den somvill böta. Vill gärningsmannen ej böta, skall visst tvångsförfarande äga rum på så sätt att nämnden far hem till den lagsökte och där lägger ut vad han är skyldig till. Alltså ingen privat nåm utan antingen frivillig betalning eller utmätning genom nämnden. Redan här bör märkas att särskild föreskrift lämnas om att barns och hustrus lott först skall undantagas, alltså samma bestämmelse somsedermera mycket bestämt uttalas i edsöreslagstiftningen.^ Vid några tillfällen har här ovan talats om brott mot gisslan. Vid ett tillfälle har anmärkts att ett missförstånd om den rätta innebörden av storleken hos detta brott måste föreligga. Själva brottsbeskrivningen förekommer endast i ÖgL och består i att en dråpares eller tjuvs vänner eller fränder fritar honom sedan han tagits fast av den dräptes eller bestulnes närstående. Brottet har sålunda karaktären av att vara en handling i den brottsliges intresse. Det anges i ÖgL D 2: 1 och V 34: 1 samt är omnämnt i R 3:2. Ledaren för fritagningen ådrar sig 40 marks böter och övriga deltagare tre marks böter var. Följaktligen är huvudmannen hemfallen till konungsräfsten medan övriga deltagare i fritagningen faller under fjärdingsnämnden. Med detta brott ifråga om gisslan har givetvis de bestämmelser, som finns i VgL I Rättlösa 1 pr och VgL II Rättlösa 1, ingenting att göra. De avser förfarandet vid eriksgatans ridande. Till BJ 2 Under förbudet mot järnbörden, som i ÖgL omnämnes i E 1 7, kan man se den förändring i uppfattningen om bevismedlen, som ägde rum med början redan ' Ovan s. 9. ' ÖgL E 9, VgL II Addit. 7: 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=