RB 43

63 Av uppställningen över deltagarna i Alsnö och Skenninge möten framgår att man synes ha varit angelägen om att få en klar representation från hela landet. Redan de stormän som nämnes visar att den svenska aristrokatien med gods över stora delar av landet var representerad. En hel del av dem var dessutom sinsemellan befryndade genom giftermål och andra släktskapsbindningar och kunde redan av denna anledning samverka, även omdet ännu inte förelåg legala bestämmelser omhur rådet skulle fungera. Här har redan angivits att en avsevärd press på kungamakten måste ha legat däri att det var lagmännen som i spetsen för sina landskapsdelegationer skulle kora den nye kungen. Att detta har gällt även före 1319 framgår av valstadgan i SdmL Add. 1 §8, där det anges att de gamla bestämmelserna nu kom att bli nedskrivna för att följas i framtiden. Omdetta skedde 1331, då Magnus Eriksson blev myndig eller 1335, då han förmodas ha ridit eriksgatan, saknar större betydelse'*'* eftersomdet var gammal praxis som nu fick sin skriftliga förankring. Av förteckningen över deltagare, som uppräknas i Alsnödokumentet, framgår det - om biskoparna medräknas, vilket bör ske då de otvivelaktigt måste hänföras till rådet, och som bekräftades i MELL Kg 9 — att samtliga landskap var representerade, till och med Värmland och Dalsland. Med fyra biskopar och lika många lagmän, kungens bror, tre högre andliga, rikets kansler t^ch marsk, får representationen betraktas som väl tillgodosedd. Tre namn, Thorsten Hunwizsson, Bengt Jonsson och Rangvald Räver, kan inte identifieras då de endast förekommer i detta sammanhang, men detta torde sakna betydelse, då övriga stormän väl täcker det behov som man ansett föreligga. Ar Alsnöstadgan det första försöket till central lagstiftning genom landets representanter, där flertalet får anses representera den juridiska sakkunskap, som vid denna tid kunde uppbringas, så är Skenningestadgan det första försöket att i juridiska former precisera den kungliga lagstiftningsrättens former och innehåll. Det anges kort om denna lagstiftningsrätt att det skall finnas behov av lagstiftning, allmänt eller i det enskilda fallet, antingen därför att rättsföreskrifter saknas eller de behöver rättas på grund av att de blivit avglömda. I formellt hänseende anges att sådan lagstiftning skall ske med rådet och våra goda män, att det skall ske skriftligen och slutligen att lagstiftningen skall lysas för allmänheten för att den skall ihågkommas och iakttagas av samma allmänhet. Även om inte Skenningestadgans undertecknare är till antalet lika stort som Alsnöstadgans tjugotre, utan endast fjorton, så är representationen tillräcklig för att täcka hela landet. Inte minst representanterna för Västergötland imponerar genom såväl biskop som lagman, företrädda av de mäktiga Algotssönerna, där även kanslersämbetet innehas av en Algotsson, vilket även var fallet bland de vid Alsnöstadgan medverkande. I stället för att se de deltagande stormännen som kungens rådgivare i största Cari ss<.>N-Rt)sFN, Svensk historia 1 s. 200. SD 813, Inledningen.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=