57 man all anledning antaga att detsamma måste ha upprättats 1280 samtidigt med mötet.^ Rimligen bör då också rådet ha funnits och medverkat. Uttrycket i p. 1 — moed sniieirte mann^e radf)i —oc swa annara: ^rllikamann^e. motsvaras mycket väl av UL:s Km9 pv—na^rwxrt^ndi flestumpemh^estu .i. hans rajy, SdmL:s Km 10 pr —fyrsto oc witarsto i hans rape waro. ma:p. rape oc gopwilia fl^stu perce btxzstu i rikinu waru — samt VmL:s Km12 pr — n<xrwarandi flestompemhicsto i hans rapvaro. oc mangomandromgopommannom. Förekomsten av dessa stadganden i köpmålabalkarna av UL, SdmL och VmL har föranlett Westman till vissa reflektioner.^ Innebörden av dessa är att det är Birger Jarl som stiftat edsöreslagarna, vilka sedan förnyats av Magnus. Däremot är det enligt Westmans åsikt Magnus som har infört våldgästningslagstiftningen, och detta har kommit till uttryck just i dessa stadganden i köpmålabalkarna, där denna lagstiftning i samtliga tre fall tillskrives Magnus. Därvid skulle denna lagstiftning ha skett med rådet, somockså anges. En följd av denna uppfattning blir då också enligt Westman att man måste antaga två olika rättsskeden, dels ett äldre edsöresskede emanerande redan från Birger Jarl, och ett yngre skede med förbud mot våldgästning, som till upphovsman skulle ha kung Magnus. Svårigheten i denna konstruktion ligger i öppen dag. Birger anges inte som edsöreslagstiftningens upphovsman i något sammanhang eller på grund av någon stadga. Han anges som den som har stiftat fridslagarna men vad dessa inneburit framgår inte av till vår tid bevarade handlingar. Sedan framgår det att Magnus förnyar sin faders fridslagar och besvär dem tillsammans med de närvarande stormännen. Därjämte införs lagstiftningen mot våldgästningen, ävenledes besvuren av de närvarande. Bägge lagkomplexen blir genom ederna förankrade i landskapens lagstiftning, eftersom stormännen får anses vara de inflytelserika kretsar sommer eller mindre är utslagsgivande på landskapstingen. I själva verket är denna konstruktion helt onödig och i realiteten omöjlig. Det torde inte gå att skilja fridslagstiftning från lagstiftningen mot våldgästning. Friden är frihet från våldgästning för den obeväpnade bondebefolkningen. Det är med andra ord otänkbart att tala om frid, om inte reaktionen och förbudet mot våldgästning samtidigt kan beivras. Vi skall längre fram i samband med behandlingen av stadgelagstiftningens fortsättning finna att stadgorna hela mecklenburgtiden och unionstiden sammankopplar friden och förbudet mot våldgästning samt ofta men inte alltid även sammankopplar dessa företeelser med förbud för länstagare eller konungens ämbetsman att lägga någon skatt eller extra gärd på bönderna. Sedan är det en annan sak om dessa förbud och fridsuppmaningar haft någon effekt. Just den upprepade förekomsten av uppmaningar av olika slag ger vid handen att sådan effekt inte har kunnat ernås, även omgod vilja har förelegat. ^ Kari-Erik Lofqvisi, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid; Lund 1935 med Sturk Boi iNs recension i HT 1933 särskilt s. 426. ■’ Wfstman, Rådet s. 204.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=