162 densamma, nämligen att lagar inte skulle vara skrivna. Detta kan vara en följd av att Aristoteles betraktar lagar somen formav kompromiss mellan två ytterligheter och dessa låter sig följaktligen inte utan vidare skriftligen fixeras. Möjligen kan detta bero på den stora vikt somAristoteles tillmätte etiken, framför allt genomarbetet Nikomachiska etiken, vilken av naturliga skäl komatt spela en mycket stor roll för den kristna uppfattningen. Etiken kan inte fixeras som en alltid och för alla tider bestående uppfattning utan denna måste komma att ändras med tidens gång. Följaktligen blir den svår att fixera i skrift, och där lagar finns måste dessa anses vara ett utflöde av etiska uppfattningar. I och med att man utgår från etiken som en grundläggande uppfattning om lagstiftningens föremål, så har man också därmed infört naturrätten som en avgörande faktor för utformningen av lagstiftningen. Lika litet somPlaton synes emellertid Aristoteles ha stannat vid att betrakta lagar som utslag av ett etiskt handlande. Även han synes finna att de måste avfattas skriftligen, även omhan svävar åtskilligt på målet i detta hänseende. Från sin uppfattning att det är bäst om lagarna reglerar samhället så långt nu detta går att göra, kan han dock göra en klar avvikelse då han medger att ämbetsmännen har rätt att handla, när lagen inte ger detaljerad ledning.*^ Därmed kan sägas att han så att säga har öppnat vägen för Magnus Ladulås när denne i Skenningestadgan 1284 ger sig själv rätt att lagstifta .i. enlikt certende. the sum n^efst thorwo wit. celler rcettilsi. ten tho at J?e se eigh for gomd eller .i. lagh satt. (SD 813.) Aristoteles’ uppfattning är att det är bäst med lagar som reglerar samhällslivet, men det är dock nödvändigt med en furste somhar kraft och möjlighet att bestämma i det enskilda fallet.'^ Han förutsätter även att det måste finnas någon form av väpnad styrka till furstens förfogande, som kan ge eftertryck åt dennes vilja, med andra ord en formav hird.*"* I Nikomachiska etiken har Artistoteles (Redarn s 138) en utläggning av naturrätten, somhan anser överallt har samma gällande kraft. Nu har naturligtvis inte Aristoteles direkt på detta sätt påverkat den västerländska uppfattningen om statens natur och lagstiftningens innebörd. Vägen har här gått över Thomas av Aquino, somvarit den somfört Aristoteles’ läror till västerlandet och somi hög grad stöder sin uppfattning just på Aristoteles. Thomas av Aquino (1225 eller 1226-1274 kanoniserad redan 1323) med huvudarbetet Summa Theologiae är katolska kyrkans främste teolog. Hans här ovan angivna arbete fullbordades inte av honom själv utan först efter hans död av hans sekreterare. Förutom detta arbete utgav han en mängd kommentarer till Aristoteles’ skrifter, vilket visar att hans kännedom om denna filosof var mycket ingående. Summa Theologiae består av tre delar, där den andra delen fördelas på två '* Sinclair-Saundf.rs Politics III xi, s. 206. Sinclair-Saunders s. 221. '■* Sinclair-Saunders s. 221.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=