45 ScHLYiT.R återger denna text endast delvis och ofullständigt i VgL II Addit. 11 § 16, andra satsen. I fortsättningen till handskriften B 59 finns som avslutning vad som brukar kallas Lydekini bok, och vad somrör arv återges av Ekholmoch har anförts av mig i Frieden und Eidschwur s. 154. B 59 återger på 61 v af hole på följande sätt: Sun oc dotter a:rufapurs arwr taki sun tu^e lote oc dotter pripiung. aer eig sun eller dotter pa taki fapir tua lote oc modper pripiung. aer eigfapir eller mopir pa taki Proper tua lote oc systir pripiung. aer eig brope oc systir pa taki suna börn tua lote oc dottr börn pripiung. ^er eig sunar böm eller dottr börn pa taki brodorbörn tua lote oc systir böm pripiung. aer eig brodorbörn eller systirbörn pa taki fapur fapir oc sipaen sumför waro lagh. Nwe hwar delaez viper maper afmanni oc conae afcono vt comen aeru pe iaem scyld gange man til twaeggiae lote oc cono til pripiung. Dör man hawer eig bornae aeruae aeru aeftir fraendaer afapernae oc maeperne sin maelli scyldr — aeru annoerstad flere oc annoerstap faere taky slit en sum annaer man mans loth oc conae cono loth oc syster börn sam[c]ulep oc schipte afti man mantali. Så när sompå DL har i vår landskapslagstiftning arvsrätt för kvinnor, även när män lever efter, vunnit insteg på så sätt att kvinnan ärver hälften mot mannen. I den äldre västgötarätten har förändringen skett genomtillägg efter den i balkar inordnade rätten och genomanteckning i Lydekini bok. Därmed är emellertid inte klarlagt på vad sätt denna förändring formellt ägt rum. Det säges intet om huruvida landskapsmenigheterna haft tillfälle att få framföra sina synpunkter eller om rättsförändringen skett enbart på kungens eller jarlens order. Erikskrönikans ordalag Tha gaff birge jerl the lagh — (v. 456) talar naturligtvis klart för den senare tolkningen, i all synnerhet som uppfattningen framställes som en självklarhet utan någon som helst reservation med hänsyn till landskapsmenigheternas uppfattning. Med stor kraft har framför allt K. G. Westman i uppsatsen. Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången i Historiska studier, tillägnade professor Harald Hjärne, 1908, framfört den uppfattningen att kungen själv haft rätt att medverka vid lagstiftningen (s. 790) samt att det var omöjligt att skilja lagstiftning från rättskipning (s. 791). De av Westman anförda fallen avser visserligen beivrandet av grova brott överhuvud taget eller brott mot kungens brev eller urkund (s. 800), samt att kungen var obunden av den formalistiska processen enligt landskapslagarna. Han hade att frid hålla (s. 809). När det gäller strafformerna och straffprocessen är saken alltså enligt WestMAN ganska klar. Kungen har rätt att ingripa med sin makt och myndighet. Men när det är fråga omarvsordningen ligger saken inte lika enkelt till. Här rör
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=