140 om räfstating 1413}^ Här användes enbart beteckningen räfstating och detta även när det gäller civilmål, vilket framgår av den omständigheten att man här förutsätter att käromål skall vara det allmänna medlet till kallelse trots att stadgan till överväganden delen handlar om brottmål, där även edsöresmålen har blivit föremål för behandling, något somsärskilt framgår av artikel 6. Denna stadga är märklig i två avseenden. Dels avlyses lagmanstingen till förmån för räfstatingen, som skall hållas två gånger om året, i Uppland kring Eriksmässan och Disatinget. Liknande föreskrifter har dock sänts till alla biskopsdömen och lagsagor enligt slutliga meddelandet i artikel 15. Vidare anges i artikel 2 vilka som skall döma kungens dom, varvid befinnes att antalet här endast uppgår till tio med ärkebiskopen och lagmannen i spetsen. Man kan alltså konstatera att det vid unionstidens början rådde en inte obetydlig osäkerhet om hur kungens domsrätt skulle utövas. Osäkerheten kan ha varit beroende av de i och för sig mycket osäkra tider sområdde, den kan även ha varit betingad av en hos aristokratien rådande önskan att få utsträcka sin makt på skatteböndernas bekostnad och den kan slutligen varit beroende av de svårigheter som följde med de inre striderna att över huvud taget kunna upprätthålla rättsordningen. När det gäller terminologien bör tilläggas att man vid slutet av 1300-talet fick ett helt nytt rättsinstitut i form av den reduktion som blev en följd av Nyköpings recess 1396 och vars syfte var att till kronan och skattebönderna återvinna den jord, som kommit i adelns händer under Albrekts av Mecklenburg regering. Förfarandet har väl inte karaktär av egentlig straffprocess utan var en talan enligt Kg där rättsgrunden var att en efterkommande monark hade rättighet att återkräva vad som gått ur kronans hand under föregående regent. Kungen hade ingen rätt att förminska kronans inkomster eller tillgångar, kommande regenter till skada. Vad somnu komatt äga rum var sålunda en återvinningstalan gentemot dem som under en svag konung profiterat på landets dåliga ekonomiska läge. Hela reduktionsförfarandet fick karaktär av räfstating enligt Nyköpings recess. En inte obetydlig del av detta förfarande riktade sig mot Bo Jonsson Grips arvingar, då Bo Jonsson redan 1386 hade avlidit. Omfattningen av dessa räfstetingsdomar framgår delvis av de hos Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, andra delen 1864, redovisade räfstetingsdomarna, särskilt under nris 18—22,’^ 27—38^° samt 59—74.-^’ Men även på detta område var terminologien vacklande. Motsvarigheten till den svenska reduktionen ägde rum i Danmark under drottning Margareta, något som beskrives i Arild Huitff.ldts Danmarks riges kronike, 4, Chronoligia III, Fra Oluf Håkonsson til Christoffer af Bayern, Köpenhamn 1603Hadorph, Stadgar s. 37. SnFFt, a.a. ss. 38-55. Stafff, a.a. ss. 63-104. Stifff, a.a. ss. 147-194.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=