151 slutsats. Allt sedan Schl\ter lämnat sin mästerliga utgåva av den svenska medeltidsrätten har man talat om ”Magnus Erikssons Landslag”, ”Magnus Erikssons stadslag” samt ”Christoffers Landslag”, därmed antydande att det gällde olika lagar. Vissa forskare har visserligen opponerat mot de tvenne landslagsbeteckningarna och i stället velat tala om de två redaktionerna, och detta inte minst eftersom den förra redaktionen inte blivit av kungen fastställd och följaktligen inte av honom blivit till användning påbjuden över hela riket. Det är också känt att den förra redaktionen först efter hand komatt användas i landet och att det dröjde avsevärd tid ända fram till 1416 innan den blev tillämpad i Västergötland, vilket först skedde efter Eriks av Pommern påbud. Redan den omständigheten att Kristoffers landslag, som dock föreligger i 160 av oss kända avskrifter, varav endast en enda är försedd med kunglig stadfästelse har i varje fall föranlett Harald Hjärne att uttrycka dubier omatt även denna redaktion blivit godkänd av kungen. Det föreligger inte samma anledning till tvivel ifråga omstadslagen. Däremot kan det stora antalet bevarade handskrifter, 110 stycken, och den omständigheten att lagen blivit efter hand tillämpad på städerna, allt efter det de fick kungliga privilegier ge anledning till att ställa spörsmålet om man skall tala om en stadslag somett enhetligt begrepp och omdet inte är riktigare och mer adekvat att tala omstadslagar och därmed markera att varje stad hade sin stadslag. Redan sådana beteckningar som ”Stockholms lagbok”, ”Söderköpings lagbok” och ”Arboga lagbok” ger vid handen att man vid anskaffandet och användningen av dessa städers lagböcker uppfattade dem inte som ett resultat av ett gemensamt lagstiftningsarbete, utan som för varje stad avsedd lag, som därför också kunde innehålla vissa avvikelser från övrigas innehåll och vara försedda med för staden ifråga lämpliga tillägg. Somredan tidigare antytts undgår man därigenomäven det problemsomligger i att man måste bestämma en viss tidrymd inomvilken MEStL färdigställts, något som åstadkommit inte litet huvudbry. I själva verket är detta problemså till vida ointressant somatt färdigställande av för staden avsett exemplar kan ha skett vid olika tidpunkter. Däremot kan det givetvis vara av stort intresse att fastställa när den norm eller standardexemplar, som måste förutsättas ligga till grund för varje utgåva, kan ha förelegat och i vilken relation denna normeller standard kan ha stått till annan lagstiftning inomeller utomlandet. Även omvissa formalia har en inte obetydlig innebörd i medeltidsrätten får det dock inte förbises att det ytterst är de materiella betingelserna som är väsentliga och för vilkas tillfredsställande vissa institutioner har blivit till. Det är också ifråga omstädernas tillblivelse under kungligt beskydd och kunglig med- *“■’ Inledningen till Eriks av Pommern stadga hos Hadorph, Några gambla stadgar s. 42. Så H. Hjärne, Omförhållandet mellan Landslagens båda redaktioner i UUÅ 1884 ss. 12-16. WessEn I MEStL s. XIX, där hs A har beteckningen ”Stockholms lagbok”, s. XXIV, hs B har heteckningen ”Söderköpings lagbok” och s. XXIII, hs L betecknas ”Arboga lagbok”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=