RB 43

118 Det gamla svenska rättsförfarandet byggde i stor utsträckningpå självhämnden, eftersom någon överordnad myndighet från början inte fanns som kunde utföra undersökningar omvad somfaktiskt hade tilldragit sig. I detta hänseende var vårt äldsta förfarande troligen inte annorlunda en motsvarande hos andra samma utvecklingsstadium. Släkten spelade här en avgörande roll och detta låg bakom den bevisning genom edgärdsmän som utmärkte den äldre svenska processen. Det var inte fråga om sanningens utletande eller finnande; det var snarare ett spörsmål om att undvika alltför förödande fejder släkterna emellan. Rättegångens ändamål blev under sådana förhållanden att söka någon form av förlikning mellan stridande parter. I detta hänseende är förhållandet inte olikt de nuvarande relationerna mellan två tvistande stater. Det är på detta område somkyrkan och dess rättsordning i formav den kanoniska rätten har utfört sin kanske största bedrift. Kyrkan ställer sanningens utletande i första rummet, d.v.s vill fastställa vad som verkligen har ägt rum. Därmed får bevisningen med vittnen den mest framträdande platsen. Man får dock inte tro att sådan bevisning genom vittnen därför var särskilt enkel att genomföra. Först och främst måste vittnen finnas, sedan måste vittnen våga uttala sig och fråga är om inte här låg den allvarligaste svårigheten. Likhet med vår tids gangster- och maffiavälde i vissa stater ligger nära till hands och att få vittnen att våga vittna, om de riskerar livet, var trots kyrkans inflytande vid denna tid säkert den mest utpräglade svårigheten. Men med den konungsräfst somkomatt införas vid behandlingen av de svåraste brotten, fick processen en auktoritet som med tiden övervann enskilda personers betänkligheter att uppträda somvittnen. Ett spörsmål, somföga har behandlats i svensk rättshistoria är problemet om hur den kyrkliga lagstiftningen har fogats till landskapsrätten. Alla svenska landskapslagar har kyrkobalk med undantag för Gutalagen, där man för övrigt ställes inför frågan om Gottland kunde betraktas somsvenskt land. Kyrkobalkarna upplyser själva inte omhur de infogats i landskapsrätten. Somvi tidigare utrett var landskapen ifråga omändring av rätten mycket självständiga och inte ens kungarna har före den första Skenningestadgan ansett sig ha rätt att annat än under vissa speciella förutsättningar ingripa i lagstiftningen. När det blir fråga omkyrkobalkarna är det emellertid uppenbart att dessa på något sätt har insatts i landskapets lagstiftning. Enligt VgL:s biskopslängd är det biskop Järpulv, sommot slutet av 1100-talet skulle ha förmått bönderna att ge tionde till biskopen.Det skulle emellertid inte vara första gången som tiondet infördes utan snarare en annan fördelning av detsamma. Slutet av 1100talet är dock även i Danmark tidpunkten för kyrkolagarnas införande. Här har Weibull angett året 1171 somden senaste tidpunkt då den skånska kyrkorätten infördes. folk på SLL 5, s. 20, not 60. Wfibuh, Skånes kyrka från äldsta tid till Jacob Erlandssons död 1274, i Nordisk historia II s. 515.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=