135 siktighet för att över huvud taget lyckas. Att vissa partier i detta arbete skulle kräva särskilda överväganden ligger i sakens natur medan måhända andra betydligt lättare gick att förena sig om. Den framställning som här skett ifråga om vissa stadgors innehåll visar att särskilt Uppsalastadgan av 1344 och Telgestadgan av 1345 måste ha haft avsevärd betydelse för den blivande konungabalkens utformning. Räknar man hit även den valstadga, som ingår i SdmL B-handskriften och brukar dateras till 1332 eller 1335, så finner man att dessa tre stadgor efter en mycket lätt överarbetning inarbetades i den nya konungabalken i MELL. Till de områden som måste ha betraktats som relativt lättbehandlade kan säkert hänföras den redan etablerade edsöresrätten, som ingick i samtliga landskapslagar antingen i egen balk eller som en del av konungabalken, dock med undantag för VgL I och II, där anteckningarna av Lydekinus och tilläggen under formen Addit. 7 hos Schlyter visar att denna lagstiftning varit helt känd även här och en del av detta landskaps rätt. Vad somtydligen förorsakat avsevärda svårigheter synes ha varit att få form på den kungliga domsrätten. Detta berodde dock inte bara på reglerna om rätten att vädja till kungen i sista instans, utan tydligen även på de svårigheter sompersonalunionen med Norge förde med sig och sommedförde att Magnus Eriksson måste tillbringa vissa perioder i detta land och under dessa tider ha en ställföreträdare som kunde utöva hans domsrätt i Sverige. Till detta kommer ytterligare det betraktelsesätt ifrågaomrätten och dess handhavande som nu på grund av utländska ideologier gör sig gällande inom de högsta kretsarna i landet. Till detta finns det anledning återkomma längre fram. Vid en undersökning av arbetet på landslagen vill man gärna få fram vilka personer somvarit verksamma med detta arbete. Vilkasomdeltagit häri har utmärkts av en viss anonymitet, mest av den anledningen att landslagen själv inte lämnat några upplysningar härom. I detta hänseende skiljer den sig helt från de ingående upplysningar som lämnats i stadfästelserna till UL och SdmL, som lämnar personuppgifter ommedarbetarskap i mycket stor omfattning. Men när det gäller MELL härskar den totala tystnaden, sånär sompå uppgifterna omde lagmän som vid klerkernas protest i Örebro den 8 mars 1347 var sysselsatta med lagens redigeringsarbete. Det ligger i första hand nära till hands att då söka efter innehavare av de högsta ämbetena i landet, och då särskilt vem sominnehar drotsämbetet. Detta ämbete var inte bara det högsta i rang utan även det som utövade den högsta rättsvården. Här möter under denna tid ett namn på en man, som under lång tid och i varje fall så långt man kan följa detsamma, i varje fall sporadiskt återkommer. Det är Nils Turesson (Bielke), som var riddare 1343 och medlemav rådet från 1344 samt lagman i Tiohärads lagsaga från 1345, dock utan att vara närvarande i Örebro 1347, då Ulf Abjörnsson angives inneha detta ämbete. Första gången han angives som drots är 1344 och därefter innehade han äm-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=