20 andel i böter vid mord. Det kan ofta ha varit ett intresse för en eller båda parter av de Inblandade att göra upp i tysthet omböterna och sålunda ingå en förlikning för att inte behöva betala kungens andel. Kunde inte häradet taga fram dråparen inom viss tid, hade häradet att betala mordgäld omfyrtio marker till kungen.'^ Samtidigt somsamhället hade intresse i att förlikning mellan parterna kom till stånd, fick sådan överenskommelse inte inkräkta på kungens andel i böterna. Det förfarande, där man eftersätter sin egen rätt och minskar kungens rätt, är just det sombeskrives i ÖgL V6:5. Men där anges Birger Jarl vara den sominfört regeln att fulla böter skall utgå till kung och härad, om det synes ärr och märken efter fulla sår. Sedan må parterna göra upp hur de vill, huvudsakligen är att kungen och häradet fick sina andelar. Detta är alltså innebörden i förbudet att efterge kungens och häradets rätt till böter och som ovan angivits under punkt 7. Till BJ 5 och 6 Med D 14 förs vi in i det svenska ståndssamhällets pågående uppbyggnad. Stadgandet i D14 är synnerligen omfattandet och består egentligen av tre delar. Den första handlar om brytar eller förvaltare av gårdar åt framstående män i det dåvarande svenska samhället och omfattar 14: pr — §3 och §5. Den andra behandlar i §4 ett helt utanför stående spörsmål, nämligen när någon blir dräpt under tagande av nåm. Den tredje slutligen, somomfattar återstoden av flocken, alltså §§6-9, behandlar bokkabot vid olika fall av dråp å ”män”. Det är i samtliga fall frågan omhedersbot till den person, hos vilken bryten är anställd. Liknande hedersböter föreskrives i V 12 vid sårande till fulla sår av ”män”. Motsvarigheten till dråpen på brytar finns alltså inte vid sårande av brytar. Birger Jarl tillskrives nu i D 14 pr och §6 förhöjningen av hedersboten till kungen vid dråp på dennes bryte eller ”man” från 12 marker till 40 marker. Det märkliga i detta stadgande är att bryten går före ”mannen”, vilket kan ge anledning till antagandet att flocken har kompletterats. Även stadgandet om nåm står rätt omotiverat mitt i flocken. Denna har följaktligen blivit på något sätt sammansatt av från början olika stadganden eller kompletterad efter hand med nya tillägg, som från början inte hört samman med den ursprungliga versionen. Detta intryck förstärkes även genom en annan omständighet. Ifråga om hedersbot för brytar talas om jarlens bryte medan ifråga om hedersbot för ”män” talas om hertigens ”man”, alltså inte jarlens. På ett sätt speglar därför stadgandet den under 1200-talet pågående utvecklingen från ledung till rytteri, en omständighet som förstärkes genom stadgandet att kungens hedersbot från ÖgL D3; 1,2, 11; pr, 12, R 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=