58 Med Alsnöstadgan kan man alltså konstatera en början till kunglig lagstiftning, somenligt mitt förmenande sker med rådet, såvitt man kan konstatera nu för första gången. Att det sker med rådet anser jag framgår av bestämmelserna i köpmålabalkarna i UL, SdmL och VmL. An tydligare framträder detta i den första Skenningestadgan 1284,'* i vars ingress Magnus tillägger sig lagstiftningsrätt med rådet i sådana fall, där behov finnes och där rättsföreskrifter saknas, vare sig det rör rättsföreskrifter av allmänt eller enskilt slag. Sådan lag skall ges skriftligen och lysas för allum manum, vilket bör innebära kungörelse på tinget. Beteckningen wart raath. ok wa:rrcs gopra: manna: kan väl anses vara mer exakta och definitiva än den tidigare brukade beteckningen i Alsnö stadga, men det finns därför ingen anledning att anta att inte Alsnöstadgan skulle ha haft samma definitiva karaktär somden senare stadgelagstiftningen. Nu finns det inte före MELL några rättsliga föreskrifter som reglerar rådets ställning inom riksstyrelsen. Vid åtskilliga tillfällen kan man se att rådet som sådant förutsättes men inte vilka befogenheter det har. Westman har, somtidigare angivits, ansett att rådet blev en bestämd institution före 1200-talets utgång men att något råd inte fanns 1280.^ Man kan emellertid konstatera när lagmännens medverkan var helt förutsatt, och detta var vid konungavalet. Redan valstadgan av 1319 åberopar gammal sed.^ Följaktligen blev kungen beroende av lagmännen som jämte biskoparna tagit plats i rådet, när han ville säkra tronföljden för sig eller sin familj. Rådet fick därmed ett avgörande inflytandepå kungavalet. Hur detta inflytande uppkommit låter sig inte avgöras på rättsliga grunder, då sådana till största delen saknas. Man kan dock av kungadömetes utveckling under 1200-talet dra vissa slutsater, somger hållpunkter för utvecklingen. Vi vet omstriderna mellan den erikska och den sverkerska ätten under 1100talet att större delen av dessa ätters kungliga medlemmar omkom antingen under väpnade konflikter med sina motståndare eller som resultat av företagna lönnmord. Först de sista medlemmarna av dessa ätter, Johan Sverkersson och Erik Eriksson, kunde tillträda ämbetet utan att ha med våld besegrat sina medtävlare, även om Erik Eriksson dock hade att utstå såväl fördrivning från sitt ämbete som ett svårartat uppror. Kungavalet behövde inte vara och var tydligen inte enhälligt, vilket innebar att viss opposition kunde råda, vilket de s.k. folkungaupproren nogsamt utvisade. Rådets världsliga medlemmar, somi regel utgjordes av lagmännen, vilka var folkets hövdingar, kunde även betraktas som representanter för landskapen eller ”landen”. Enligt Erikskrönikan var inte valet av Valdemar Birgersson helt okomplicerat,^ medan valen av Birger Magnusson, Magnus Eriksson och Erik Magnus- ' SD 813. ^ Wfstman a.a. s. 114. ^ SdmL Add. 1 § 8. ^ EK vv. 157-201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=