RB 43

156 ifrån gott. Särskilt måste detta ha visat sig i Magnus’ egenmäktiga handhavande av för kyrkans räkning insamlade korstågsmedel. Bland de synnerligen viktiga krav, som kyrkan ställde och även fick genomförda, var anspråken på vad somkallas privilegium fori, eller att klerkerna inte skulle ställas inför världslig rätt utan dömas av sina egan överordnande. I sak innebar detta att en grupp mäniskor ställdes vid sidan av den landskapliga rättsorganisationen och därmed konstituerade ett särskilt stånd. Där ställdes även anspråk på att en kyrkans man i formav biskopen skulle vara domare i sådan mål, varmed även följde att en särskild rättsordning i formav kyrkobalkar tillskapades, efter vilka den kyrkliga rätten utövades. På liknande sätt hade kungen i form av gårdsrätter för sina män eller dem som lydde under honomskapat en särskild rättsordning, som dock med tiden kom att vara förebild för den världsliga rätten. Detta gällde särskilt straffbestämmelserna i Uppsalastadgan av 1344 och Telgestadgan av 1345, vilka bägge kan betraktas somviktiga källor till MELL. Med de särskilda rättsordningar som var tillämpliga på de män somstod närmast kungen och som tjänade kyrkan, hade två stånd blivit bildade som utmärkte sig för privilegier och företrädesrättigheter och som också förstod att utnyttja dessa förmåner till sitt eget bästa. Inte minst inomdet nya adelsståndet kom våldsamma strider att rasa under hela medeltiden och fram till det nationella kungadöme som tillskapades av Gustav Vasa. Samma förhållanden rådde väl inte inom kyrkan även om adeln även här fick ett mycket stort inflytande. Det kan i sin tur tillskrivas de befästa borgar som en del av biskoparna uppförde och som genom släktskapsförbindelserna mellen den världsliga adel och kyrkans män erbjöd stödjepunkter under den fortsatta kampen om makten inomlandet. Det har vid början av denna avhandling angivits att den allmänna konungsfrid, som vissa författare förutsett skulle vara rådande i landet och som det skulle varit den svenske kungens skyldighet att upprätthålla, i själv verket inte existerade. Det är först med den skriftliga fixeringen av eder genom valstadgan av 1319, som man kan tala om en sådan allmän frid. Däremot har det funnits speciell konungsfrid, när kungen vistats i en landsända eller av en eller annan anledning låtit påbjuda sådan. Till denna formav frid bör även hänföras den frid sominföres genomMELL Kg 27 och MEStL Kg 9 då kungen lämnat brev om frid för den som angivit någon till åtal inför kungen. Genom att kravet på brev vid åtal inför kungen bortfallit i KrLL Kg 31 blir i realiteten denna frid utsträckt till alla som har kungligt brev även om det inte rör sig om åtal och följaktligen får därigenom kungen ett inte obetydligt inflytande för enskildas rättssäkerhet.^' Med ståndsJan Lifdgrfn, Bevarade och föreskrivna typer av svenska urkunder frän 1300-talets mitt (i Archivistica et mediaevistica Ernesto Nygren oblata, Stockholm 1956), särskilt sidorna 257-261.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=