98 på landstingen enats om allt utomomtvå ämnen, nämligen själagåvor till kyrkan och testamenten till kyrkans förmån. Inte heller har klerkerna deltagit i det redigeringsarbete med lagen, som föregått dess antagande. Möjligen kan detta förklara att SdmL:s stadfästelse inte finnes på latin, vilket är fallet med UL:s. Till detta kommer ytterligare en omständighet. En av de viktigaste handskrifterna till SdmL är den i Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn befintliga handskriften N:r 2237 4:0. I denna saknas dock i texten Kk 11 och 12 samt rubriken till Kk 13 eller just de omstridda ställena rörande själagåvor och testamenten. Eftersom man tidsmässigt här är endast två decennier från arbetet i Örebro med landslagen ligger det nära till hands att antaga att det är just dessa spörsmål somavsågs med klerkernas protest av den 8 mars 1347 till den där sittande kommissionen, något som ovan har anförts i samband med spörsmålen omde kyrkliga anspråken. Spörsmålen omden till vår tid bevarade SdmLrs föregångare synes dock vara minst sagt kontroversiella eller i varje fall mycket svåra att utreda. Även om flera exemplar eller utgåvor av lagar för Södermanland har funnits före den nuvarande SdmL och ett av dessa exemplar blivit stadfäst 1327 sedan ändringar blivit införda som har beslutats 1325, så har före 1285 inte talats om annat än vulgari Sudermannie consuetudine eller ”Södermanlands sed”.*^ Men detta skulle i så fall innebära att den närmast före SdmL gällande södermannalagen inte skulle ha varit mer än ca 40 år äldre och att dessförinnan ingen skriftligt avfattad lag funnits för detta landskap. I och för sig är detta naturligtvis inte orimligt, med det betyder då att man för ett viktigt område inomsvearnas land ännu inte hade kommit fram till att skriftligen fixera sin rätt. Med hänsyn till den centrala ställning som detta landskap intog och inte minst Strängnäs stift och dess biskop, så är detta mycket märkligt. Biskopen var dock under en avsevärd tid av medeltiden den svenske kungens kansler och hade i denna egenskap att bevara och förvara de handlingar och de beslut somvid olika tillfällen måste ha fattats. Antagandet att den sörmländska rätten endast skulle ha haft karaktär av sedvanerätt vid denna tidpunkt får man därför knappast att stämma med den bild av den centrala ställning som Strängnäs stift rimligen bör ha intagit under denna tid. Nu finns det dock omständigheter som kan ge en viss bakgrund till spörsmålet om de södermanländska sedvanerätterna. Det står helt klart att man i detta landskap mer än kanske någon annanstans kan räkna med olika bygder med sina centralorter. Sålunda vet vi genom påven Alexander III:s decemberbrev 1171—1172 att vi har haft ett missionsstift i Tuna (Eskilstuna) som blivit upplöst och denna bygd, Rekarne, blivit hänförd till Strängnäs stift, som särskilt tagits i påvens beskydd.'* En annan bygd med sin ort var Nyköping med omgivande hundaren, en tredje Tören eller trakten söder om Stocholmoch en SLL 3, s. XXX samt SD 665. Se ovan not 14.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=