RB 43

172 Lagmannens ställning markeras även i domen på så sätt att enligt NLL I: 4, 4. när lagrätten är oenig, det är den mening, sombiträdes av lagmannen och de lagrättemän som samtycker med honom, som fäller utslaget. Denna kan dock rubbas av kungen med de visaste männens råd. Brott mot lagmannens orskurd bestraffas med 4 marker silver till kungen enligt NLL I: 10, 2. Innebörden av detta stadgande skulle alltså vara att kungen kan finna att lagmannen inte dömt efter lagen eller att denne visserligen följt lagen men att kungen finner att något annat än lagen bör gälla och därför i samråd med visa män kommer till den uppfattningen att något annat är sannare. Han kan alltså ändra lagen, dock inte ensam utan först efter samråd med andra. Härvid hade kungen förebilder i de rättarböter som givits av honom vid olika tillfällen och somfanns fogade till landslagen som en tionde balk. Här förekom först Håkon Håkonssons rättarböter och därefter Magnus egna rättarböter. I Norge betraktades följaktligen kungen som lagstiftare i förhållande till de olika lagtingen. Redan i Fortale har här Magnus angivit att dessa är en del av hans landslag emedan den konge som er sat til at haandh^eve lovene efter sine forgj^engeres beslutninger, ikke mindre skal sorge for sine sedsamme tegner med lindring og retteboter, end holde de uspake i age ved tugt og lovlige revsinger. Härmed är alltså ett prejudikat givet och hela den norska landslagen har enligt Magnus' Fortale karaktär av lagförbättring fboeta nokot, vmbota).'*^ Magnus har med andra ord föreslagit en lagförbättring, som accepterats av de olika lagtingens män.'^^ Något påbud från kungen föreligger med andra ord inte. Det är ett frivilligt antagande av vissa lagförbättringar. I detta hänseende föreligger en viss parallellitet mellan antagandet av NLL och antagandet av vissa svenska landskapslagar. Tidigare har här angivits att UL och SdmL på kungligt uppdrag utformats av ledande män inomrespektive landskap, varefter lagarna godtagits på tingen och först därefter stadfästs av kungen. Man har alltså såväl i Norge som i Sverige varit angelägen om att vid ny lags stiftande, få den förankrad hos bönderna eller allmänheten och därvid uppehålla skenet av att nya lagar egentligen stiftades av dem för vilka de var avsedda. Omsamma förfarande har tillämpats vid den av Magnus Lagabote utfärdade Hirdskraa, troligen under något av åren 1274-1277, är oklart. Denna för Norden rätt enastående samling av föreskrifter för kungens handgångne män och för hela den dåvarande administrationen, är uppenbarligen en fortsättning på lagstiftning av det slag somredan förelegat på 1100-talet under kung Sverres tid. Föreskrifter omhird fanns dock redan på Olav den heliges tid enligt kap. 57 i hans saga och det framgår av kap. 58 att han lät för sig föreläsa de lagar, som Robberstad i, a.a. s. 139. NGL II: 7. NGL II: 178. Rubriken: Her segir vmskipan Magnus konungs oc ner bokin uar logtekin.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=