RB 43

113 Strandberg, Tur Frage des Veräusserungsverbotes im kirchlichen und weltlichen Recht des Mittelalters, 1967, samt G. Åqvist, Frieden und Eidschwur, Studien zum mittelalterlichen germanichen Recht, 1968, ävensom min framställning omVästgötalagarna i KLNM20 sp. 337-341. Det bör dock bringas i åtanke att det föreligger tre olika urkunder somberör västgötarätten. Äldst är den i KB i Stockholm befintliga B 193, som endast består av två blad, vilka funnits som omslag till fogderäkenskaper från Telemarken i Norge. De hittades i det norska Rigsarkivet i dåvarande Christiania av den kände norske historikern P. A. Munch, somredogjorde för fyndet i den norska Tidsskrift for Videnskab og Litteratur 1847. Bladen har sedan somgåva överlämnats till det svenska KB 1862. Sedermera har det ingående behandlats av Ottov. Friesen i HVSUS 9:3, 1904, under titeln Vår älsta handskrift på fornsvänska. v. Friesen kommer i denna undersökning till det resultatet att skriften bör vara senast från omkring 1250 men att den kan vara äldre och troligen återger språket i början av 1200-talet. Den skulle då kunna hänföras till lagman Eskils tid. Vad som skiljer innehållet i all dess korthet från vad som sedermera återkommer i vår s.k. äldsta bok, nämligen B 59, är att B 193 innehåller ett stadgande om ättledning, nämligen att fapir skal sialfr a pingi barn sitt aetlede. en skal arf taca. I och med kristendomens införande blev dopet en legitimationsfaktor för äkta börd och därmed fick ättledningen begränsad betydelse. Stadgandet måste därför gå tillbaka till de tider då äktenskapet inte helgades genom kyrklig vigsel. Motsvarande stadgande i B 59 eller källskriften till den s.k. äldre västgötalagen (VgL I) finns överhuvud taget inte. Nu kan man naturligtvis inte återföra B 193 och dess stadgande till så pass avlägsna tider men traditionen och vanan att lysa saker och ting på tinget kan ha medfört att gammalt bruk fortfarande tillämpades. I detta sammanhang kan erinras omstadgandet i VgL I R3 § 2: p^et hetir. e aldragötce pingder laghmaper der .a. pder ma folk. detlepdc. ok Sdettum lysdC. Alla barn, som skulle ärva, måste alltså ättledes på tinget, även omde var födda i äktenskap. De två viktigaste källskrifterna till västgötarätten är emellertid B 59, som innehåller den s.k. äldre västgötalagen (VgL I) och B 58, som innehåller den s.k. yngre (VgL II). Här skall nu inte ingås på någon närmare beskrivning av dessa handskrifter. Detta är utomordentligt sakkunnigt gjort ifråga omB 59 av Eeias Wessén i Corpus CodicumSuecicorumMedii AEvi vol.XII under titeln Lex Vestro-Gothica Vetustior, Köpenhamn 1950, samt ifråga om B 58 av Adolf SCHUCR i samma serie vol. VI under titeln Lex Vestro-Gothica Recentior, till vilken har fogats Lex Urbica Antiquior eller Bjärköaråtten, Köpenhamn 1946 då denne senare är bunden i samma band som den yngre VgL. Denna utgåva utgöres av facsimiltryck av handskrifterna och är därför särskilt värdefull för en närmare kännedomomdesamma. Utöver till denna utgåva bör hänvisas till samma arbeten som ifråga om litteraturen om västgötarätten alltså till Schiaters

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=