3 domsrätten i tiden måste klart gå före lagstiftningsrätten, eftersom den senare var landskapets egen sak. Vanligen har landskapets hövdingar även varit lagmän eller lett tingets förhandlingar och medverkat till lagens tillkomst eller upptecknande. VgL I:s lagmanslängd med dess karaktäristiker av olika lagmän ger en god illustration härtill. Det kungliga ingripandet i landskapslagstiftningen sker till en början mycket trevande. De första kända nedslagen sker genom Alsnöstadgan 1280^ och Skenningestadgan 1284, där den senare ger de allmänna linjerna för kungens lagstiftning. Man kan gå ett steg längre. Om man förutsätter att kungen som överbefälhavare har rätt att lämna föreskrifter för ledungsflottan och dem somdär deltager, en rätt som senare övergår i gårdsrätter för varje borg, så kan såväl Alsnöstadgan som Skenningestadgan ses som ett slags gårdsrätter med föreskrifter hur kungens män får eller icke får uppträda mot den övriga befolkningen. Därmed har kungen inte ingripit i landskapens suveräna lagstiftningsrätt utan givit föreskrifter omstraff för sina män vid vissa allvarliga förseelser, allt i efterföljd till Knut den stores vederlagsrätt. Den Birger Jarl tillskrivna fridslagstiftningen liksom tidigare fridslagstiftning av kung Erik Eriksson kan då ses som föreskrifter för kungens män vid färder inomlandet. I ett nära sammanhang med gårdsrätterna står stadsrätten. Så vitt man kan utläsa beror detta på att anläggandet av städer till en början sker på kunglig mark eller under kungligt beskydd. Stadsgrundandet sker då som ett kungligt privilegium och kan förutsätta ett kungligt beskydd, vanligen utövat genom den nära tillvaron av en borg somanlagts på kunglig mark eller på en marknad somäger rumpå kunglig mark eller under kungligt beskydd. I sakens natur ligger då att föreskrifter omordning i sådana städer eller vid sådan marknad utfärdas av kungen eller hans förtroendeman och därmed blir stadsrätten i hög grad en kungens angelägenhet. Holmbäck har med stor emfas gjort gällande att det är uteslutet att MEStL skulle vara äldre än MELL.*° Det må emellertid erinras om att antagandet av MELL skedde långsamt och efter hand. Det stora Västergötland antog inte MELL förrän 1416 och det är då rimligt att MEStL måste ha blivit antagen av de flesta svenska städer vid denna tidpunkt. Även omMELL möjligen förelåg färdig kring mitten av 1300-talet, så kan det kungliga inflytandet över MEStL kraftigt ha bidragit till MELL:s antagande. I den fortsatta undersökningen kommer att klart skiljas mellan de tvåväsentliga momenten, den kungliga lagstiftningsmakten och den kungliga domsmakten. De kommer att behandlas i två skilda avdelningar, varvid början göres med lagstiftningsmakten, inte därför att denna i tiden går före domsrätten utan mera därför att denna betyder ett väsentligt genombrott gentemot landskapsrätten. ’ SD 799. MEStL s. LXVIII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=