46 det sig omvad vi kallar privaträtt, och detta bör under äldre tider ha uppfattats på samma sätt. Så säkert är nu inte detta, och vad somkomplicerar frågan är spörsmålet om jorden och dess ställning till offentliga myndigheter. Vi känner föga till hur det förhöll sig härmed i vårt land, men uppenbart är att förhållandena här inte kan ha varit alltför avvikande från de kontinentala. Här kommer med andra ord de feodala synpunkterna in. En mycket stor del av den anglosaxiska lagstiftningen och rättstillämpningen efter Vilhelm Erövrarens förvärv av makten i England handlar om jordspörsmål och hur länsskyldigheterna mot kronan vid länstagares dödsfall skall bedömas. Samma förhållande kan avläsas i de danska lagarna. Dessa förhållanden kan inte lämna frågorna om arvsrätten till lösören helt obeaktade. Redan när äktenskap avhandlas blir spörsmålen omvad som får ingå ifråga om jord i hemföljd för kvinna eller morgongåva från brudgummen till bruden av betydelse, och därmed har arvsfrågorna fått ett inte ringa utrymme av offentlig rätt över sig. Detta kan till stor del förklara varför kronan ingrep i utformningen av den danska rätten, vilket fick till följd att att man i Danmark som ett av de första länderna i Europa införde kvinnlig arvsrätt. Måhända var det en ren ”översättning” av vad som var äktenskapsgrundande gåvor i Normandie och England. I förlängningen följde att sådan rätt även komatt genom Birger Jarl införas i vårt land. Det brukar betraktas som nära nog obestritt att det världsliga frälset i vårt land infördes genom Alsnö stadga år 1280. Säkerligen är också detta helt riktigt. Men det är uppenbart att vi redan dessförinnan haft en stormannaklass av rika och framstående bönder, vilka komatt rekrytera den frälseklass som uppstod genom Alsnö stadga. Det är denna klass som kungen kom att samarbeta med och somvi längre framskall närmare behandla vid spörsmålen omden vidare rikslagstiftningens utformning under Birger Jarl och Magnus Ladulås. Kungligt ingripande i lagstiftningen kan spåras mycket tidigare i de germanska stamlagarna på kontinenten. Särskilt är detta fallet med langobardernas lagar, vilka bär kungligt namn som tecken på sitt ursprung. An mera är detta fallet med de anglosaxiska lagarna i England från 900-talet och framåt. Särskilt betydelsefull måste den lagstiftning anses som komtill stånd under de danska härskarna Knut den store och hans efterkommande fram till 1066. Inte ens under det normandiska väldet sattes denna lagstiftning ur kraft utan kom att delvis utgöra grunden för de normandiska härskarnas styrelse av England, något som framgår av beteckningarna för lagarna Instituta Cnuti och Consiliatio Cnuti, trots att de anges avfattade efter den normandiska erövringen.^*’ Under 1100-talet blir detta mgripande även på arvsrättens område ytterligare markerat genom lagar av Henrik I, en av Vilhelm Erövrarens söner. Med de täta förbindelser, som tidtals rådde mellan England och Danmark, är det föga förvånande om kännedomen om de engelska kungarnas andel i lagstiftningen Lii hi K.MANN, Die Gesetze der Angelsachsen III ss. 330 och 334.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=