RB 43

37 Detta senare uttalande ger anledning till antagandet, att i England den kvinnliga arvsrätten på grund av sedvanerätt kan ha utvecklats i städerna. Detta skulle då också innebära att man här inte har att söka någon påverkan från hanseatiskt håll. EftersomGlanvill skrev sitt arbete mot slutet av 1 ISO-talet"*^ och i detsamma talas om lång sedvana, kan sådan inte tillskrivas utvecklingen i exempelvis Liibeck. Denna stad anses inte vara grundad förrän kring mitten av 1 lOO-talet'^^ och ett trettiotal år kan i detta sammanhang inte betecknas som longa consuetudo. Här är också att märka att Glanvill inte talar omutländska städer utan hans uttalande tar sikte på consuetudo i engelska städer, där kvinnlig arvsrätt iakttogs på grund av lång sedvänja. När det gäller den danska stadsrätten så föreligger densamma i flera för varje stad gällande redaktioner, varför någon enhetlighet här inte kan ernås. Vad som skulle vara väsentligt vore om man kunde spåra någon avvikelse från den i de danska landskapslagarna gällande regeln om dubbel lott för man mot kvinna. Så synes dock inte vara fallet. I den typ av stadsrätt som av ScHLYTER återges i SSGL 9 under Skånska stadsrätten, s. 399, och sommed hänsyn till Bi^erke r^et not 10 och 11 kan anses normerande för utformningen av dessa stadsrätter, så är sons och dotters arvsrätt här densamma somgäller enligt landskapsrätten. Den för Lund givna rätten dateras till år 1326, men då här inte lika arvsrätt för son och dotter har genomförts, finns det ingen anledning att man i tidigare stadsrätter skulle ha haft sådan formav arvssystem. Därmed står det även klart att den svenska stadsrättens arvssystemstår ensamt i Norden, vare sig nu detta beror på att den är den senast kodifierade stadsrätten eller påverkan av utifrån kommande impulser här har spelat in."^* När det gäller dotters arvsrätt, när son finnes, intar de norska landskapslagarna, alltså GulL och FrostL liksom den isländska Grågås, den äldre Västgötalagen (VgL I) och Dalalagen (DL), den äldre ståndpunkten, enligt vilken döttrar, när söner finns, är uteslutna från arv. Märkligt är emellertid att enligt GulL 103 och FrostL VIII: 2, när dotter finnes och avliden son efterlämnar manlig arvinge, denne tar arv till lika stor del somfars syster, d.v.s arvlåtarens dotter. Här har med andra ord redan en istadarätt börjat utbilda sig, visserligen endast expressis verbis för ett särskilt angivet fall. Detta följes dock i såväl GulL 104—105 som i FrostL VIII: 3—15 av ett flertal fall, där istadarätt och kvinnlig arvsrätt är förutsedda. Först genomde av kung Magnus Lagabote på 1270-talet genomförda landsoch stadslagarna sker ett erkännande av den kvinnliga arvsrätten, varvid dotter GiANvui Introduction s. XXXI. PiANiT/, Die deutsche Stadt im Mittelalter 1954, Graz-Köln, s. 141 där grundlägj;ninj;en anges till 1158 genom Henrik Lejonet och Fredrik Barbarossa gav privilegier 1188. ■*** Den lika arvsrätten tör son och dotter finns fastslagen i BjR 25 samt MEStL Ä 1. Äldsta handskriften till BjR anges av Adolf Schuck böra dateras til 1340-talets senare hälft. (CCSMAE Vol. VI, Lex vestrogothica recentior, Köpenhamn 1946 s. XI.) Söderköpings lagbok 1387 i Rättshistoriskt bibliotek, 15. bandet. Lund 1971, A 1 s. 24. 4

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=