50 varigenom vissa grova brott inte längre tillåts att bli sonade med böter utan är hemfallna under kungens dom och i princip utbota. Dessa två företeelser innebär emellertid en utveckling inom samhällslivet, som nära nog kunde betecknas som revolutionerande. Med fridslagstiftningen upptages kampen mot dråpet och därmed också kampen mot släkthämnden•, den senare är så typisk för det forngermanska rättsförhållandet. Vi har naturligtvis utomordentligt svårt att göra oss en föreställning omden faktiska innebörden av den förändrade synen på dessa företeelser. Man måste dock vara på det klara med att rättstillämpningen och därmed exekutionen av domar inte låg hos någon offentlig myndighet i gammal tid utan måste ske genom släkten i form av hämnd, som därför vilade som en plikt på de manliga släktmedlemmarna. Med hela detta föreställningssätt måste en brytning komma till stånd, och det är denna brytning, som i vårt land äger rum under 1200-talet. Förutsättningen för förändringen var dock att statsmakten var så pass stark att den kunde överta dessa befogenheter, och denna tillväxt i styrka komförst till uttryck under den ovan angivna tidsperioden. Det innebar också att stora förändringar måste äga rumi den landskapliga självstyrelsen, en process med nya drag somkrävde en förändring i det allmänna föreställningssättet och därmed en avsevärd tid. Motståndet mot denna nyordning kom givetvis från de kretsar, vilkas makt eller inflytande i första hand inskränktes. Dessa kretsar representerades av landskapets stormän med dessas på grund av jordinnehavet stora inflytande på landskapstingen. Det kan heller inte ha varit särskilt lätt för kungamakten att hävda sin auktoritet då den själv under mycket långa tider var försvagad av tronstrider, där till och med främmande trupper var engagerade. Kampen om kronan pågick under en mycket stor del av tiden från 1100-talets mitt och under 1200-talet mellan de sverkerska och erikska ätterna med mer markanta undantag endast för Knut Erikssons samt för Birger Jarls och Magnus Ladulås’ tid, under vilka senare dock uppror och brödrastrider försvårade en i övrigt lugn utveckling. Mot periodens senare del kan man dock konstatera en klar ansats till en kungen sig själv tillskriven rätt till central lagstiftning, där Skennigestadgan av 1284 kommer nära en ”konstitution” med bestämmelser om i vilka former sådan lagstiftning skall äga rum. För att återgå till den här ovan angivna skillnaden mellan fridslagstiftning och edsöreslagstiftning, så finns det anledning att här göra en ytterligare precisering, varvid man kommer in på den lagstiftning, somtar formunder Magnus Ladulås’ regering och därmed till vad som rätteligen hör till nästa tidsavsnitt. Det är nämligen inte känt att beteckningen konungs edsöre förekommit före Magnus’ tid eller över huvud taget före Alsnö stadga. När Magnus i stadgan talar om sin faders lagar, så heter det [yy mal xr %var fadir skippxdi rikinu til
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=