RB 43

96 SdmL skulle vara en sammanfattning av dessa två synsätt på lagstiftningsrätten. Såväl UL:s som SdmL:s stadfästelsebrev meddelar att förändringar i dessa landskaps lagar varit behövliga, varefter lagmännen erhållit kungens uppdrag att utarbeta nya lagar tillsammans med kunniga män inomlanden. För SdmL:s vidkommande anges att dessa är tolv ädelborna riddare som tillhör kungens råd. Sedan de så gjort kungjorde de den (nya lagen) på tinget, i deras åhörande, som saken angick. Därefter, sedan tingsmenigheten med enighet och utan motsägelse hade vidtagit lagen, som det heter i stadfästelsen till UL, medan SdmL har i sin stadfästelse att de kungjorde den (nya) lagen och lagboken på många landsting, i alla deras hörande, somsaken angick. Därefter, sedan alla enigt och utan motsägelse hade med glädje vidtagit lagen med för SdmL vissa undantag kommo de tillbaka till oss. Det är alltså vid antagandet av LfL och SdmL landskapet som antager lagen, något som uttryckligen framhålles. Först därefter kommer de som erhållit kungens uppdrag att utarbeta lagen, tillbaka till kungen och får hans stadfästelse, vilket denne ger i kraft av sin kungliga makt och därmed ger full laglig rättskraft åt de nya lagarna. Dessa är utarbetade av landskapens representanter, alltså ett utslag av regimen politicumoch därefter förlänade full rättskraft med åläggande för landens innevånare att följa lagarna, med andra ord ett utslag av regimen regale. Tillkomsten av dessa lagar synes därför vara ett skickligt balanserande mellan såväl den gamla rätten för folket att själva stifta sina lagar som den nya tidens synsätt att förläna auktoritet åt dessa lagar genom att kungen stadfäster dempå grund av den kungliga makten. Till de på detta sätt tillkomnalagarna bör även räknas HL, somenligt danskt notarialintyg av den 7 oktober 1374'^ är godkänd, approbatum, av Magnus Eriksson. Eftersom Magnus avled detta år men inte under ett tiotal år utövat någon makt inom Sverige är det synnerligen tveksamt vilket värde man skall tillägga ett sådant uttalande. Med hänsyn till det nära sambandet mellan UL och HL är ett ”godkännande” rätt naturligt. Omdärmed även avsett ”stadfästande” av innebörd att lagen skall gälla före all annan rätt, är tveksamt, i all synnerhet som man vet att järnbörden hade en stark ställning i denna landsända. Godkännandet behöver dock inte anses vara knutet till dagen för notarialintygets utfärdande. Om man utgår från att ett dylikt godkännande förutsätter myndig kung skulle godkännandet av HL förläggas till någon gång under tidsperioden 1332—1343, eftersom från det senare årtalet Magnus inte längre var kung av Norge, vilken han förutsättes vara enligt HL A 16 pr. FörutomUL är det endast SdmL somundfått kunglig stadfästelse. Även för SdmL:s vidkommande redogöres i Magnus Erikssons stadfästelsebrev för tillvägagångssättet vid SdmL:s tillblivelse och detta i ungefär samma ordalag som användes i UL:s motsvarande brev. Ändå förelåg vad vi vet inte samma omständigheter vid SdmL:s tillblivelse som vid UL:s. Visserligen talas ifråga om DN3, s. 302, SLL 3, s. 262 not 3.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=