120 kanonisk rätt ha varit mera allmänt känd före denna tid. Något arbete på kyrkobalkar kan alltså inte ha ägt rum förrän senare och anslutningen till den världsliga rätten måste alltså ha kommit till stånd ännu senare. Man kan till och med ifrågasätta om inte detta arbeta kan förskjutas ytterligare. Vi har här tidigare talat omde brev av den 9 augusti 1274,^^ som påven Gregorius sände till stormännen i landet med krav på genomförandet av vissa klerikala önskemål. Så långt som man från världslig sida var beredd att tillmötesgå dessa krav har de också fått sin plats i kyrkobalkarna, möjligen med undantag av VgL:s. Detta innebär då att dessa balkar knappast kan ha utformats förrän Magnus Ladulås vunnit kungakronan eller någon gång efter 1275. Detta skulle med andra ord innebära att de äldsta uppteckningarna av landskapsrätten, som alla innehåller kyrkobalkar, har tillkommit efter denna tid. Här bortses då från det fragment av västgötarätt, som innehåJles i B 193, men denna hs innehåller ju heller inte någon kyrkobalk. Omdet förhåller sig på detta sätt så är det också troligt att införlivandet av kyrkobalkarna med den världsliga rätten har skett efter förhandlingar och överenskommelser mellan biskopen och allmogen där medverkan av lagmannen kunde påräknas. Härigenom undgicks direkt kontakt med kungamakten. Biskopens rangställning markerades också genom att biskopsdömena, stiften, angavs före lagmansdömena i såväl MELL Kg 1 som KrLL Kg I § 1. Många kyrkliga spörsmål var också sådana somlandskapets bondemenigheter hade att själva ta ställning till, oberoende av kungamakten. Däremot berörde kyrkogodsets ställning somskattefritt objekt i högsta grad kungens och kronans inkomster. Redan under Magnus Erikssons regeringstid eller 1352 återkallades kyrkans frälse genom Jönköpings stadga,^"^ en åtgärd som dock möjligen stannade på papperet. GenomNyköpings recess 1396^^ avsåg man att genomen generell räfst återföra till krono och skatte allt gods som sedan 1363 eller efter Albrekts trontillträde hade kommit i frälsets händer. Räfsten gick hårdast ut över det världsliga frälset, som fick vidkännas reduktion om ca 75 %, men drabbade även kyrkogodset med omkring 25 %. Inte desto mindre har det beräknats att vid medeltidens slut jordfördelningen mellan olika kategorier av ägare var följande: kronan 5.5 %, kyrkan 21 %, det världsliga frälset 21,8 % och skattejorden 51,7 SD 577. Se ovan s. 75. Stadgan är förlorad men vissa delar återges av H.\dorph a.a. s. 22. Härmed bör dock jämföras K.ARLSSON i HT 1907 s. 167 ff., Sjöstfdt, Krisen inom det svensk-skånska väldet 1356—1359, Lund 1954, s. 217, RosfN, Kronoavsöndringar under äldre medeltid, s. 115, Stuff, Konung Erik Magnussons regering, HT 1938 s. 250 ff. Stadgan är även återgiven i SD 4795. C.arlsson-Rosfn, Svensk historia I ss. 204 och 206. Denna recess är bäst återgiven av Arifd Huidtffld, Danmarks Riges Kronike Chronologia III, 1603. Fototryck Köpenhamn 1977, ss 111-122. Carlsson-RosFn, Svensk historia I har vissa uppgifter om reduktionen och dess eventuella verkningar, ss. 228, 255-257. Carlsson—Rosen, Svensk historia I s. 359. Härifrån av-viker föga en nyligen i HT 1987 s. 204
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=