125 Hur man här tänkt är därmed dock inte helt klart. Slutet på stadfästelsen i KrLL har nämligen ett uttalande, som i någon mån ger viss upplysning omhur man betraktade den äldre rätten i gammal tid. Detta slut lyder nämligen: Men hwad sow efter the förre Laghböker, och emoot thenne wår giorde Lagh, medh sine puncter och Capitel, dömpt warder, Thet skal hållas aldeeles för ogilt och okraftigt: Såsom wij och af Konungsligh myndigheet ogilla, och til intet göra allt thet somthervtaffölia kan, at thet ingen lagha kraft hafwa må. Denna barska avslutning av stadfästelsen i KrLL synes inte stå i särskilt god anslutning till innehållet i MELL:s Kg 5 § 7: —al gamal suerikis lagh, feemsum almoghin hauer mep gopuilia ok sampykkio viper takit ok stapfa:st ceru kunungum for varandum ok kunungxliko valde pera, halda ok styrkia ok vceria — eller i KrLL Kg 4 §7 med dess nära nog likalydande formulering: — swerikis lagh, the somalmogen meth godwilia oc samtykkio widertakit hauer, halda oc styrkia oc Wtcria -. I fortsättningen av artikeln anföres —engen ny lagh gifuis almoganomwtanja oc godwilia thera fangnom. Här skulle naturligtvis kunna göras en utvidgning med diskussion om vad stadfästelse i medeltida bemärkelse innebär. Så behöver i detta fall inte ske, eftersom stadfästelsen själv anger sin verkan, vilken är att allt som dömes mot KrLL skall vara ogiltigt och inte ha rättskraft och att de tidigare lagböckerna nu är ogiltiga och följaktligen upphävda. Samtidigt kan konstateras att ny lagstiftning skall ske med allmogens gillande och sådan kräver alltså medverkan av denna allmoge, allt enligt kungaeden i KrLL Kg 4, sjunde artikeln. I samma artikel inskärpes de gamla friderna från Erik Erikssons och Birger Jarls tid: kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid, men det är ett typiskt tidens tecken från 1400-talet att denna stadfästelse är meddelad av en unionskonung och att detta skedde sex år efter det att landets rikshövitsman hade blivit mördad av sonen till lagmannen i orten, som sedan själv blev lagman, samt att mördaren skyddades av rikets marsk och blivande konung. Detta ger en talande bild av 1400-talets Sverige. Omdärför den i stadfästelsen av KrLL utfästa rättssäkerheten eller föreskrifterna i KrLL:s Kg hade någon betydelse är högst tvivelaktigt. Den skillnad som vi i dag gör mellan MELL och KrLL har som redan antytts, haft närmast Schiater till upphovsman, eller i varje fall störste tillskyndare. Vid olika tillfällen har man uppfattat KrLL och MELL somolika redaktioner av samma lag. Man kan erinra omatt den ursprungliga landslagen kallades Legisterium Swetiae. Det är alltså närmast från 1800-talet som uppfattningen omtvå olika landslagar emanerar. Den moderna utgåvan på nusvenska av landslagen av Holmbäck-WessEn från 1962 räknar endast med en landslag och behandlar KrLL närmast som en annan redaktion av samma lag, och någon särskild utgåva av KrLL har därför inte funnit plats i deras utgåva eller varit avsedd. Under sådana förhållanden uppstår spörsmålet om landslagen i form av af
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=