109 ning genom honom blev inte av. Det blev i stället Hadorph som komatt utge lagen 1676, året efter Stiernhööks Som motpoler i den vetenskapliga diskussionen om DL står å ena sidan ScHi.YTER, somuppfattar DL som en äldre VmL, för vilken han ingående redogör i SSGL 5, ss. VI—XXI, och å den andra Henrik Schuck, Bidrag tillfrågan om Dalelagen, i Språkvetenskapliga Sällskapets i Uppsala förhandlingar 18881891, varvid för Schiicks del det sistnämnda årtalet bör vara tillämpligt. Däremellan har ett flertal inlägg gjorts för vilka redogöres i Holmbäck-Wessén ovan angivna framställning. Efter Holmbäck—Wesséns inlägg har två väsentliga bidrag lämnats till detta spörsmål, nämligen av Carl Ivar Ståhle i Medeltidens profana litteratur, ingående i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Första delen 1955, 2:a uppl 1967 s. 46, som dock inte uttalar någon uppfattning i saken samt av Gerhard Hafströmi KLNM2 1957 s.v. Dalalagen sp. 623—626, där skillnaden mellan DL och UL klart konstateras och vidare att DL ”företräder ett mera ålderdomligt rättsskede än UL”. Detta stämmer väl med Ståhles på stilistiska och språkvetenskapliga grunder funtade omdöme att DL ”med sitt enkla, livfulla, starkt rytmiska språk bäst bevarat traditionerna från den gamla muntliga lagsagan”. Inte heller Hafströmuttalar någon uppfattning i själva sakfrågan. Det problemsomföreligger innehåller två spörsmål. Det ena är omsåväl DL som VmL har gällt för samma område, alltså för både Västmanland och Dalarna och omdärvid DL enligt Schlyter är en äldre föregångare till VmL. Omså inte skulle vara fallet återstår spörsmålet omVmL och DL gällt för var sitt område, d.v.s om Västmanland och Dalarna har haft var sin lag, som samtidigt varit gällande. Enligt mitt förmenande finns det nu en ganska enkel lösning på dessa spörsmål som bör framstå som rimlig. Enligt vad somanförts tidigare skulle vid antagandet av en ny lagstiftning för ett landskap detta landskap yttra sig på landstinget. Om nu antages att DL har gällt ursprungligen i Västmanland och Dalarna och nu en ny lagstiftning från Uppland initieras på grund av under 1200talet införda förändringar så är det rimligt att västmanlänningarna ville ha denna lagstiftning och acceptera den, medan dalkarlarna — med en inte senare okänd envishet - vägrat att vara med om någon genomgripande sådan. De kan ha accepterat som nyrnäle edsöreslagarna samt den lagstiftning, som givits av kung Birger om den som lämnar sin målsäganderättmen bestämt vägrat att överge sin gamla arvsrätt. Den senare inställningen kan till och med ha markerats genomorden sifan dala bygdhus,*^ somalltså inte behöver vara ursprunghga utan senare tillagts. Sni KNHcSöK, Dc jure sveonumet gothorumvetusto, 1672, svensk översättning; Omsvears och götars forna rätt, Uppsala 1981 s. 11 not 1. Jfr härmed beskrivningen i SLL 2 ss. XIII-XIV med redogörelsen omförhållandet mellan DL och VmL. DL R 11. ■''' DL G 11 pr. SLL 2, .ss. XIVoch XIX.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=