42 skulle ha förekommit. I vilken utsträckning så varit fallet är dock inte lätt att avgöra. Ingår stadganden om hemföljd i relativt stor omfattning så innebär detta givetvis att man har haft behov av att rättsligt reglera detta institut. Finns det däremot endast föga av sådana bestämmelser, talar detta för att sedvanerätt här har rått. Det är naturligtvis en svaghet ur analyssynpunkt att stadganden saknas eller är kortfattade, men någon anledning att misstänka att institutet som sådant helt skulle saknas finns inte. Såväl kungliga brev som den senare Danske Lov uttrycker klart att hemföljd har utgått men däremot inte morgongåva. Det är inte heller svårt att i dansk historia finna vilka personer, somhar varit de agerande, när det gällde att utforma såväl den världsliga som den ecklesiastika lagstiftningen. Under senare delen av 1100-talet upplevde Danmark en storhetstid, markerad av Valdemar den store (1157—1182), Knut VI (1182-1202) och Valdemar Seier (1202—1241). De biträddes av de två ärkebiskoparna Ahsalon (1128—1201), ärkebiskop från 1178 samt Andreas Sunesson, ärkebiskop 1201-1233, bägge framstående som kyrkans tjänare och dessutom sina kungar behjälpliga somstatsmän och krigare. Särskilt den senates insats för rättsvården och bekämpandet av mandråpet är utomordentligt viktiga händelser för rättsutvecklingen i hela Norden. Det viktigaste inslaget i bekämpandet av släkthämnden är utan tvivel Knut VI :s förordning av den 28 december 1200 ommandråp i Skåne.Närmare behandling av denna viktiga lag kommer att ske längre fram. Lika viktig är den lag omättebot, somkomnågra år senare genomASun 45— 48, där noggranna bestämmelser ges omhur boten skall utredas och erläggas.^’' Den tredje viktiga tilldragelsen är att IV Laterankonciliet 1215 bestämde att järnbörden som bevismedel inte skulle få användas. I dess ställe komnämnden omtolv personer som bevismedel. Exakt vid vilken tidpunkt denna förordning utfärdades vet vi inte, men det bör ha skett inom närmaste tiden efter Andreas Sunessons hemkomst från konciliet 1216.^^ Detta säger emellertid inget omhur den kvinnliga arvsrätten komatt införas. Att Andreas Sunesson verkade för den världsliga sedvanerättens upptecknande är helt klart och arvsrätten kan därför utan vidare hänföras åtminstone till 1100-talet. Eftersom det här rör sig om exakta kvotdelar är det frestande att söka motsvårigheter i andra rättssystem som arbetar med sådana kvotdelar. Som redan påpekats finns det ett sådant och det är det normandiska, där tredjedelar av tillgångar i form av gåvor klart finns uttryckta. Det finns ju också ett visst samSSGL 9 s. 437, Weibuli , Skånes kvrka från äldsta tid till Jacob Erlandssons död 1274, i Nordisk historia II s. 552, P. J. Jorgensen, Manddrabsforbrvdelsen i den skaanske ret fra Valdermarstiden, s. 26 ff. Weibull, a.a. s. 552., JoRGENSEwa.a. s. 89. SkL DGLL 1:2, ss. 781, 791, 792 och 806, somalla innehåller Kun^ Valdemars järnbördsförordning. Dessutomhos Kroman-Iuui , DGL 1, s. 88.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=