93 land lägga sig vinn om att fastställa både vad gammal lag har varit och så vad somi ny lag horde stadgas och sammanfogas. Sedan denna kommission utarbetat lagen kungjordes den på tinget, varefter tingsmenigheten godtog lagen, och först sedan detta skett kom de som utarbetat lagen tillbaka till kungen och begärde hans stadfästelse. Man uppehåller alltså tanken att det är det nya landskapet somantager lagen. Det förekommer i stadfästelsen en formulering, som påkallar en viss uppmärksamhet. Det anges att de kunniga män som utarbetat lagen ”kommo tillbaka till oss” [iterato ad nos hahito recursu) utan att man förut fått reda på att de alla tillsammans varit hos kungen. Möjligen innebär detta ingenting särskilt utan är en vanlig vändning, men omman vill var noga skulle man kunna tänka sig att uppdraget till lagman Birger lämnats på ett ting där kungens representant varit närvarande, varefter det blir mer naturligt att när uppdraget är utfört kommissionen kommer tillbaka till kungen eller dennes representant. Slutligen påpekas på två ställen att rättskraft åt lagen ges med ”vår kungliga makt”, varjämte med ”samma vår kungliga makt” innevånarna i de tre folklanden åläggas att inte rätta sig efter någon annan lag än den föreliggande, vilket i princip innebär att de olika folklandens lagar har upphävts. EftersomgenomUL:s antagande uppenbarligen något nytt har inträffat i det svenska rättslivet, så har man sökt efter förebilder på annat håll och då särskilt från utlandet eller de övriga nordiska länderna, med vilka landet hade täta förbindelser. I första hand har man givetvis sökt sådana förebilder från Magnus’ egen verksamhet som lagstiftare och har då först tänkt på den fastställelse av Närkeslagen genom Magnus Ladulås, som man ansett följa av ett uttalande av Magnus Eriksson.^ Någon sådan lag finnes dock inte i behåll och det är tveksamt om verkligen en speciell lag har utarbetats för Närke eller om måhända det var en redan befintlig lag som tillämpats inom detta landskap. I varje fall finns inte något företal från en sådan lag bevarad till vår tid, och allt tal ompåverkan från sådant kan därför utan vidare avfärdas. Holmbäck-Wessén omnämner inte bara denna möjlighet^ utan även den norska landslag, somutarbetats efter tillskyndan av Magnus Lagabote och blivit antagen under 1270-talet på de olika norska lagtingen. I företalet till denna lag är uppläggningen något annorlunda än i UL. I NLL:s företal säges att de visaste män från de olika lagtingen har hört att kungen låter bättra de flesta lagböckerna i landet med de bedste maends raad.'* Han omnämner att (lagtingen) har domt den hele [lovhok] at vaere i vor skiping, saa vi kunde tafra og saette till, hvadvi fandt mest passende, med de hedste maends raad. Kungen anser sig alltså ha fått fullmakt att utforma lagboken och omnågot godkännande av lagtingen är här inte tal. Snarare om ursäkt för den händelse man skulle anse att brister i densamma förelåg. ’ SD2773. Sl.L 1, UL s. 8. ■* Taranc;i KS översättning till nvnorsk.i av NLl, Lortale s. 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=