55 trolldomoch äktenskapsbrott, ävensom den stadga för Västra Berget i Närke, somMagnus Eriksson utgivit. Ändock omfattar hans samling 49 stadgor, och då är ändå inte de räknade som hänvisar till andra när de är i stort sett likalydande med sådana. Början göres med den s.k. första Skenningestadgan, som av Hadorph dateras till 1280, varefter följer Alsnö stadga av Hadorph daterad till 1285. Han följer därefter stadgorna utgivna under Birger Magnusson, Magnus Eriksson, och Albrekt, drottning Margareta, Erik av Pommern, Kristoffer, Karl Knutsson, Kristian I och Hans för att sluta med riksföreståndaren Sten Stures den äldre och rådets stadgor samt Sten Svantessons stadga 1514, den s.k. tredje Växjöstadgan. Därmed är det alltså tydligt att Sverige hade fått en kunglig lagstiftning vid sidan om den för de olika landskapen gällande lagarna och den landslagstiftning, som började med Magnus Eriksson och sedermera stadfästes av Kristoffer. Den rättsliga grunden till detta förfarande ligger i de två stadgor, som inleder raden, nämligen Skenningestadgan och Alsnö stadga. Eftersom uppfattningen om den kronologiska ordningen mellan dessa två stadgor är annorlunda nu mot hur man uppfattade den på Hadorphs tid så må dateringsproblemet här något beröras. Omdateringen av Skenningestadgan från 1280 till 1284 är därvid relativt säker, medan Alsnöstadgans datering hör till de mest omskrivna spörsmålen i svensk historia. När det gäller Skenningestadgan så har RuDOi.P Kjellf.n i en uppsats i HT 1894 s 247-260 på ett elegant sätt konstaterat att stadgan bör tidsfästas till år 1284. Mig veterligen har denna undersökning inte rönt någon invändning utan hans resultat har godtagits. Detsamma kan dock ingalunda sägas om hans utredning om tiden för Alsnöstadgans tillkomst, som av honom förläggs till år 1279. Här har en animerad debatt ägt rum, inte minst beroende på att läsningen av den angivna dateringen blivit föremål för mycken stor tvekan och där sista ordet hittills torde vara givet av Jägerstad, dock ingalunda utan invändningar. Den bästa översikten är given av Sven Tunberg i dennes två uppsatser i HT 1951 s. 362—392 och 1952 s. 105—126. Till dessa hänvisas i första hand liksom till den där anförda litteraturen, somtorde täcka fältet framtill mitten av 1900talet. Uppsatserna har titeln ”Några problem ur Sveriges 1200-tals historia”. Uppsatsen i HT 1951 avslutas med att Tunberg anser den sista tveksamheten rörande Alsnöstadgans tidsplacering vara definitivt undanröjd. Den liksom Telgestatuterna har tillkommit år 1279. Jägerstads undersökning i ”Hovdag och råd under äldre medeltid” kommer däremot framtill året 1280 somdet troligaste. Den senare uppfattningen har också vunnit stor anslutning.' Anledningen till varför dessa två stadgor placerats först är också en annan. Omandra stadgor har funnits tidigare är obekant. I varje fall har de inte beva- ' Sålunda anger F,. Hjarni i Alsnö-frälsct i Fran Alsnö till Sko s. 5, not 1 att J. Rosfn funnit åsikten att stadgan utfärdades den 27 september 1280 vara ”evident riktig”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=