173 redan Håkon Adelstensfostre skulle ha givit Tröndelagen, vilka han ändrade med de klokaste mäns råd och därvid tilläde och uteslöt där det förefall honom nödvändigt/^ Föreskriften i Olav den heliges saga, kap. 58, omatt Olav lät för sig föreläsa den lag somHåkan Adelstensfostre hade satt i Trondheim innebär att denna lag är den tidigaste hirdskrå som finns omnämnd. Eftersom Håkan den gode bör ha tagits till kung omkring år 935, är denna hirdskrå betydligt äldre än Knut den stores. Man kan fråga sig om möjligen idéen om hirdskrå kommer från England, eftersom Håkan Adelstensfostre hade varit i detta land under lång tid. Och därmed är frågan naturligtvis öppen om även Knut den stores vederlagsrätt har engelska förebilder. För att återgå till det ovan citerade stadgandet i NLL I: 11, 3, enligt vilket kungen är ställd ovan lagen, så har därmed en gammal rättssats från den romerska rätten fått insteg i den nordiska rätten. Redan under principatets dagar hade kejsaren övertagit den dispensrätt som egentligen tillkom den romerska senaten, eftersom denna var lagstiftare och därför kunde dispensera sig själv."** Från början \a.r princeps i likhet med övriga medborgare ställd under lagen men under utvecklingen mot kejsardöme kom först senaten att dispensera princeps från vissa föreskrifter och längre fram kejsaren att betraktas som mer eller mindre höjd över lagen med rätt att då också såväl döma efter eget godtycke somatt själv stifta lag."*^ Det bör emellertid framhållas att denna sats ingalunda var obestridd under medeltiden. Att den över huvud taget formulerades beror närmast av filosofiska skäl. Man ansåg att den som själv kunde stifta lag också kunde upphäva lag och därmed ställa sig själv utanför lagen, vara höjd över lagen. I England gällde satsen: the king can do no wrong, men Bracton (död 1268), som var hög domare under Henrik III, menade att kungen är inte under någon människa men under Gud och bryter han mot lagen så ligger straffdomen hos Gud. Han är alltså inte under den mänskliga lagen men under den naturliga. Härskaren står alltså under naturrätten men över den positiva rätten. Till detta ansluter sig den för kyrkan så betydelsefulle Thomas av Aquino. I sin Summa Theologiae /-// har han ett antal spörsmål om lagarna, där han dryftar indelningen av lagarna och vad som utmärker desamma. Här skall inte Den store saga om Olav den hellige, utgiven för Kjeldeskriftfondet av Oscar Ai bfrt Johnsen och Jon Hh.c;ason, I, Oslo 1941, I; 104, här kap 43 (annars vanligen 58): hami let upp telia fire ser laug fiau er Hacon Apalsteinsfostri hafdi sett i pr^^^åheimi. hann scipadi laugunommed radi enna vitrvstv manna toc af eda lagdi vid par er honom syndiz pat. en cristinn rett setti hann vid rad Grimkels hyscops oc annara kennimanna. Mommsen, Theodor, Römisches Staatsrecht II 2 s. 751. JoioNocz, H. F., Historical Introduction to the Study of Roman Law, Cambridge, 1961, s. 337. D.1.3.31: Ulpianus libro XIII ad legem luliamet Papiam: Princeps legihus solutus est. Kern, Fritz, Gottesgnadentum und Widerstandsrecht imfriiheren Mittelalter, Munster-Köln 1954, s. 125. Maiteand, F. W., The Constitutional History of England, Cambridge 1913 s. 100.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=