108 Den ovan diskuterade eventuella förekomsten av en särskild lagstiftning för Närke har en parallell i Värmland. Detta landskap har till större delen varit fyllt av skog och föga befolkat. Det naturliga är att antaga att den första bosättningen ägt rumkring Vänerns norra strand, eftersomdenna var relativt lätt tillgänglig från sjösidan. Då är det också naturligt att de som tog denna strand i besittning var innebyggarna från Västergötland. Så småningom utbredde sig bebyggelsen i de dalar, som ledde huvudsakligen norrut. Allt detta tog dock avsevärd tid och det är tvivelaktigt omlandet hade sin egen lag. Troligare är att västgötarätten tillämpats i dessa trakter, något som redan Styffe ger uttryck för."*® När uttrycket Vaermsk lagh använts behöver detta inte syfta på någon särskild lagstiftning för landet utan kan lika väl avse den lagstiftning som tilllämpades i landet, exempelvis västgötarätten. Att Värmland på grund av sitt läge åtnjöt vissa förmåner vid resa till eller från kungliga sammankomster framgår av den tidigare Skenningestadgan av 1284,'*' enligt vilken de somkallades till kungen, när han var i landet, hade fjorton dagar extra, frid före och efter sammankomsten. Detta visar att lidstämman hölls i Skara och att frälsemän från Värmland hade att bege sig dit vid vapensyn. Värmland omnämnes inte heller vid eriksgatans ridande, vilket allt talar för att i varje fall vid 1200-talets slut någon särskild rätt för Värmland inte existerade. Ännu i Telgestadgan av 1345'*“ talas om vapensyn för Skara biskopsdöme i Skara och det är först MELL, som i Kg 11 § 1 anger vapensyn i Tingvalla med de värmländska frälsemännen, något somupprepas i KrLL Kg 11 § 1. I och för sig säger väl inte detta att inte Värmland skulle ha haft egen lag men i så fall kan en sådan förändring knappast ha ägt rum förrän mot mitten av 1300-talet. Eftersom arbetet på den nya landslagen då rimligen bör ha varit i full gång, är det knappast troligt att någon särskild lag för Värmland kan ha varit aktuell. Västmannalagens nära samband och beroende av UL är konstaterat och notoriskt."*^ Man har till och med talat omatt det till mycket väsentlig del är en ren avskrift av UL. I varje fall är UL en klar huvudkälla till VmL. Närmast märkligt är därför endast att den inte är på samma sätt somUL och SdmL stadfästad av kungen. Det finns måhända en förklaring till detta förhållande, som längre framskall återges. Det har under en avsevärd tid varit diskussion om förhållande mellan DL och VmL. Man vet att DL varit i StiernhöÖks ägo och denne förberett en utgivning av denna lag. StiernfiOök drabbades emellertid av blindhet och utgiv- ■*“ Stiiff, Skandinavien under unionstiden, 3. uppl., s. 186 not 7. F. Ödbfro, Förteckning öfver räfstetingsdombref för Vestergötland under medeltiden, 4:e häftet s. 3, not 2. SD 813. '*2 SD 3972. SLL2, s. XXXV.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=