160 sedan han ordnat dem efter ämnesområden. De utgåvor somdärefter skett har i regel följt denna av Andronikos införda metod. Den av Platon grundade s.k. peripatetiska skolan skulle dock fortsätta sin verksamhet även efter det Aristoteles lämnat den. Dess betydelse avtog dock alltmer, men ännu på 200-talet efter Kr. anges Alexander från Afrodisias som den siste peripatetikern. Då hade nya riktningar med utgångspunkt från Platon gjort sig gällande i form av nyplatonismen, vars främste företrädare får anses vara Plotinos. Ovan angavs att de kristna tänkarna kom att utgöra ett hinder för kännedomen omAristoteles. Däremot inte för kännedomen omPlaton vilket hängde samman med att Platon från kristen synpunkt betraktades somen föregångare till Kristus på grund av hans på ideal grundade samhällssyn. Platons Republica var sålunda betydligt mer uppskattad än Aristoteles' Politeia. Den someffektivast hindrade ett närmare studiumav Aristoteles torde dock ha varit Augustinus, vars arbete De civitate Dei för de kristna kom att intaga den helt dominerande platsen ifråga omuppfattningen omdet ideala samhället. Å andra sidan förefaller det som Aristoteles’ arbeten särskilt inom logiken borde ha funnit intresserade läsare, då här för första gången presenteras ett logiskt system, som i sina huvuddrag fortfarande är gångbart även i våra dagar. Man får dock inte glömma att tiden även var upptagen av de kristnas lärostrider och att dessa spörsmål tog alla intellektuella krafter i anspråk. Somett utslag av denna åsiktsriktning är det måhända betecknande att kejsar Justinianus år 529 lät stänga samtliga filosofskolor i Athen."* Redan Alexander från Afrodisias hade översatt en del av Aristoteles’ skrifter i logik till latin, men det avgörande arbetet härmed komatt utföras av den senromerske filosofen Boethius, somöversatte Kategorierna samt De emendatione omkring år 500. Han var närmast i tjänst hos Theodorik den store och blev av denne avrättad år 524. Därmed sänkte sig emellertid ”den långa glömskans tid” över aristotelismen och den skulle brytas först av muhammedanska lärde, Avicenna (980—1037) långt i öster i Ispahan och Averroés (1126-1198) i väster i Cordoba och slutligen i Marocko.^ Dessförinnan hade dock en syrier, Kindi, (död ca 873) översatt Plotinos’ Enneaderna till arabiska och utgivit detta verk under titeln Aristoteles' Theologi, något som lättbegripligt åstadkom mycken förvirring, som det tog århundraden att komma över.^ En del av dessa översättningar fann vägen till Spanien sedan morerna intagit detta land. De studerades där av lärda judar, varefter översättning till latin ägde rum från arabiskan före det tolfte århundradet. I dessa översättningar ingick dock inte Politeia, utan dennas inflytande började Russfu. s. 370, Marc-Wogau s. 311. ^ Russell s. 417. Russell s. 416.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=