RB 43

34 Fördelning och skyldigheter framgår av följande bestämmelser: CapitulumIX. Deportionesororum. 1. Omnia tenementa, si contingat descendere adsorores, equaliter partientur, (et tria predicta, que partiti non possunt), ita tamen quod soror primagenita habehit masnagiumcapitale, et de ea tenebunt alie sorores. 2. Et si tres vel quator sorores fuerunt, vel plures, et una vel due fuerunt maritate, et alie non, si maritatepartemhabere voluerint in escaeta cumceteris sororibus non maritatis, earummaritagia inportionemredibunt, et cumescaetis equaliter partientur, ita quod quelibet maritata habebit suummaritagium, non maritata vero habebit suam portionem, quantum maritagium erat in die qua soror maritatafuit. CapitulumX. De maritagio sororum. 1. Si vero aliquis heres aliquam habeat sororem, earn maritabit de parte terre patris sui, vel de pecunia, juxtaposse suum, rationabiliter et in genere et in tenemento, nisi ipsaforisfecerit male vivendo et luxuriose. 2. Si autempater in vita sua portionem dividat liberis suis, et unusquisque portionemsuam longo tempore tenuerit patre vivente, post decessumpatris non tenetur. 3. Si vero aliquis fratrum meliorem sibi viderit contingere portionem, earn habebit juxta consuetudinem patrie, nisi longo tempore primam tenuerit portionema patre divisam, absque ulla reclamatione, post decessumpatris. Här skall i övrigt inte ingås pä de bestämmelser, som i den anglosaxiska och normandiska rätten ges för att anpassa förfoganderätten till fast egendom till det rådande feodalsystemet. I stort sett kan sägas att när det rörde sig om fast egendom, det snarare var fråga om nyttjanderätt än om äganderätt och att i varje fall gränserna mellan den ena eller andra formen var sä pass flytande, att arvsrätten till fast egendom kom att följa regler, som avvek frän dem, som vi blivit vana att tillämpa. Som framgår av de citerde rättsställena är dotalicium den normandiska beteckningen för den anglosaxiska dos, sombestår i mannens gåva till hustrun vid giftermålet. I den mån sådan gåva bestod av lös egendom, handlades tvister härom vid ecclesiastisk domstol, medan tvister omfast egendom handlades vid de kungliga domstolarna. Härav framgår hur starkt kyrkans grepp var om en viktig äktenskaplig institution samt den starka feodala förankringen av fastighetsrätten. Dos secundumleges romanas eller maritagiumär alltså den gåva, som av brudens giftoman eller giftomän eller av henne själv överlämnas till brudgummen. Glanvill ger ingen uppgift om hur mycket som skall eller bör lämnas i marttagium. Spörsmålet synes därför i anglosaxisk rätt vara obestämt, möjligen beroende på om det rörde sig om maritagium liberum eller maritagium servitio obnoxium.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=