82 även fallet med spörsmålet omprivilegiumfori även omdetta inte uttryckligen sagts i svaret till klerkerna på påvens framställning 1274. Ifråga omprivilegium fori är spörsmålet dock långt ifrån klart. Kravet hade ställts av påven Alexander III i ett brev till den svenske ärkebiskopen och hans lydbiskopari enlighet med föreskriften i Decretum Gratiani c. 1, C XI qu. 1 och synes ha erkänts i Sverige genomSverker Karlssons gåvobrev år 1200.^* Det förefaller dock inte ha tillämpats eftersom Gregorius X för saken på tal i sin bulla 1274. Sverker skulle^’ själv ha meddelat påven att klerker fick stå till svars inför världslig rätt. Detta gällde särskilt ifråga omjordatvister, där prästen var i bondelag och arbeten överhuvudtaget i by.*° Viktig synes vara en bestämmelse i UL, SdmL och HL att ifråga om jordatvister, där biskopen inte vill ge bönderna rätt, de kan från biskopen vädja till kungen. Stadgandet är såtillvida symptomatiskt som det visar vilken vikt som i vårt land, och överhvud taget i de nordiska länderna, lades vid jorden och jordinnehavet. Samma synpunkter återkommer i det tredje stora problemet i 1274 års bulla, nämligen testamentsfriheten till kyrkans förmån. Utvecklingen på detta område speglas av bestämmelserna i VgL I och VgL II å ena sidan, och å den andra av stadgandena i götalagarna i motsättning till motsvarande bestämmelser i svealagarna. Enligt VgL I Ä 9 fick nämligen en man, som gav sig i kloster, ta med en huvudlott dit, som sedan kunde ärvas av klostret efter det att mannen varit där ett år, det s.k. novisåret. I VgL II Kk 60 får den somvill lämna en gåva för sin själ lämna en huvudlott, om han är frisk och inte sjuk, men i motsatt fall endast en halv huvudlott. Huvudlottssystemet utgår från en bestämmelse utfärdad av påven Alexander III, somi sin tur stöder sig på uttalanden från kyrkofadern Augustinus, enligt vilken arvsmassan skulle delas mellan arvingarna med tillägg av ytterligare en enhet. Det senare innebär att man gjorde Kristus till medarvinge, d.v.s insatte kyrkan som arvinge. På detta sätt skyddades barnens arvsrätt, men sedan så skett hade man rätt att fritt testamentera till kyrkan eller fromma verk. I Decr. Grat. inflöt denna regel i c. 8 C. XIII qu 2. Detta stred emellertid mot gammal svensk rätt, som särskilt värnade om arvejorden. Mot arvinges bestridande fick man inte lämna mer än en tiondel av gammal hördejord, vilket ansågs vara laga gåva. Däremot fick man lämna all s.k. avlingejord, d.v.s sådan jord som man förvärvat liksom gåva av lösören, som dock skulle ges med vittnen. Bestämmelser häromgavs i UL Kk 14, som i stort sett motsvarades av SdmL Kk 12 samt VmL Kk 13. HL har i Kk 14 en annan regel, nämligen att av gammalt fädernearv högst får testamenteras bort ST 47. SD 115. SLL 5, SS. 233-234 not 93. VgL II Kk 63, IV21:33, UL Kk 20, SdmL Kk 19, HL Kk 20, VmL Kk 12 § I, medan DL inte har någon uttrycklig bestämmelse härom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=