36 som återstår av mannens del i boet, som är (‘/3B—3 M), vilket ger ett jämviktsläge vid 18 marker. Detta resultat överensstämmer med det som erhölls när 3 marker jämte en tredjedel av boet skulle vara lika med hälften av boet utan morgongåva. Det bör i detta sammanhang påpekas att det i äldre rätt ingalunda var en självklarhet att egendom skulle fördelas lika. Viss egendomhade karaktär av att vara odelbar, och detta var särskilt fallet vid feodalrättsspörsmål. Sålunda var rustningen med dess tillbehör i princip odelbar, eftersomden hade föga värde, om den inte kunde presenteras i sin helhet. Därmed sammanhängde även den fasta egendomen och detta är föremål för Glanvills utläggning i VII: 3, som till stor del behandlar detta ämne. Motsvarande behandling finns i PollockMaitland, The History of English Law, II: 260—313. Fullt samma klarhet som den normandiska rätten uppvisar inte den anglosaxiska. Här är visserligen mennens gåva till hustrun bestämd till högst en tredjedel av hans tillgångar enligt Glanvill VI: 1, medan ingen sådan andel från giftomannen finns angiven. Av exemplet från den normandiska rätten framgår också att ett strikt tillämpande av tredjedelsprincipen, såväl när det gäller mannens gåva till hustrun som familjens gåva till den blivande äkta mannen, kan leda till att hustruns andel blir något större i boet än mannens. Det finns också vissa jämkningsregler, av vilka framgår att det ingalunda är nödvändigt att gåvan eller gåvorna uppgår till en tredjedel. Ar det så att mannens gåva till hustrun betraktas som det för äktenskapet konstitutiva, vilket uppenbarligen är fallet enligt kanonisk rätt enligt c. 5—6, C. 30, qu. 5, så kan familjens maritagium minskas och i varje fall en viss jämkning äga rum. Möjligen har sådan praxis utvecklat sig och givit anledning till att tredjedelen i hemföljd kommit att omvandlas till en rätt för kvinnan att taga arv med en tredjedel och därmed hälften mot sönerna—bröderna. Praxis kan här ha utvecklat en sådan fasthet att man funnit det lika bra att omvandla rätten till hemföljd för kvinnan till en arvsrätt. Så länge gåvor av sedvanlig storlek utgick, skedde inget åsidosättande av kvinnornas rätt och den förändring som ägde rumkan inte ha uppfattats som en orättvisa. Det är först när gåvorna längre fram i tiden minskar i värde eller helt faller bort, somolikheter mellan manliga och kvinnliga arvingar framträder. När äktenskap ingicks på landsbygden kunde mannen från sin familj påräkna urgäv och kvinnan från sin familjs sida hemföljd, något somtidigare påpekats'*^ måste haft stor betydelse för odlingens utbredning. Någon motsvarighet förelåg inte i städerna och därför delades också arv här lika mellan manliga och kvinnliga arvtagare. Att detta kan ha skett redan i anglosaxisk tid framgår av Glanvill VII: 3: quia generaliter uerumest quod mulier numquam cum masculo partem in aliqua hereditate capit, nisi forte aliquidspedale fiat in aliqua ciuitate et hoc per longam consuetudinem eiusdemciuitatis. Jfr ovan s. 29. Ses. 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=