147 kan man konstatera att denna stadsutveckling inte är särskilt gammal. Liibecks grundläggning brukar förläggas till åren 1159 eller 1160 och rådets uppträdande i de nordtyska städerna är inte äldre än från 1100- och 1200-talen, varför det inte är förvånande att de äldsta bestämmelser, somvi har på detta område, nämligen i BjR, är synnerligen knapphändiga. BjR talar visserligen om borgmästare och rådmän i kap 21 men har inga bestämmelser om hur dessa utses. Först med MEStL kommer sådana beståmmelser om val av borgmästare och rådmän och då utses dessa av stadens burskapsägande borgerskap. De är sålunda i likhet med häradshövdingen i dennes ursprungliga funktion samt nämndemännen företrädare för rättsområdets innevånare och valda av dessa. Kungen har visserligen en representant i formav fogden, utan vars närvaro inga rättsförhandlingar kan äga rum, men det anges inte att han i övrigt har några rättsliga befogenheter eller någon särskild ställning inomrätten. I MEStL Kg 1 pr och 1:2 finns angivet att val skall ske men inte hur det går till. Däremot skall alltid i rätten sitta två borgmästare och tio rådmän, alltså sammanlagt 12 enligt Kg 2 pr, vari först 1471 gjordes åndring så till vida att den gamla föreskriften omatt hälften skulle vara utlänningar då togs bort och det i stållet föreskrevs att 4 borgmästare skulle utses samt 24 rådmän varav i rätten skulle tjänstgöra varje år 2 borgmåstare och 12 rådmån.^^ Stadsrätten ger vissa synpunkter även på landsråtten och varför inte på den kvardröjande landskapsrätten. Att rådet i staden är en kollegial domstol framgår omedelbart. Eftersom dess utseende är i stort sett detsamma sombärandets eller hundradets utseende av nämndemän och häradshövding behöver det inte råda något tvivel omatt häradsnämnden efter 1300-talets mitt klart har karaktär av domstol. Det anges inte ens att den kungliga fogden presiderar i rätten, bara att han skall vara närvarande^"* och döma tillsammans med rådmännen. Från rådstugurätten kan man vädja till kungen men i övrigt är bestämmelserna om förfarandet inför kungen mycket knapphändiga för att inte säga obefintliga. Det märkligaste är här att bestämmelserna fått sin plats i Km 30:2, där det dock är mycket tveksamt omdet är kungens domsomuttalades av medlemmen av kungens råd eller av medlemmen av ärkebiskopens eller annan biskops kapitel. De har nämligen huvudsakligen att handlägga frågor ombrott mot förbudet mot landsköp enligt Km23. Någon annan formav vad anges inte utan kungens domsrätt måste under sådana förhållanden anses böra handläggas på sätt som anges i MELL och senare KrLL. I detta sammanhang finns det anledning påpeka att de tyska städerna redan mot slutet av 1100-talet befriat sina medborgare från att använda bevismedel i form av ordalier och tvekamp}^ För vårt land blev det första resultatet av ” SSGl. 11,8. 401 Addit. A, MEStL ss. 22-23. MEStL R 2:6. ” MEStL R 3 pr. Pi ANiTZ a.a. 8. 334.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=