27 döttrarnas ekonomi synes man inte ha tagit tillräcklig hänsyn till de gåvor som i gammal tid skulle utväxlas vid äktenskaps ingående, inte bara mellan parterna utan även mellan parternas släkter samt de ekonomiska bidrag som parterna kunde påräkna från sina föräldrar. I vår tid tillmätes väl sådana gåvor inte någon större vikt; i gammal tid hade de en enormbetydelse och var nödvändiga för ett äktenskaps rätta ingående. Mellan släkterna skulle vängåva eller fästningsgåva lämnas av brudgummen till brudens giftomän, med bruden skulle följa hemföljdy av brudgummen kunde bruden förvänta sig morgongåva eller utfästelse därom, varjämte wss^l förningar parterna emellan kunde förekomma. De viktigaste av dessa prestationer har jag sökt översiktligt behandla i en uppsats i Scandinavian Studies in Law, 1972, betitlad Inheritance and Gifts in some Medieval Laws, där på sid. 76 och 77 en tabellarisk översikt lämnas av de mest väsentliga gåvorna. Det bör emellertid poängteras att den kanske mest betydande karaktären hos dessa prestationer låg i huruvida de skulle betraktas somförskott på arv och alltså återbäras vid givarens eller arvlåtarens frånfälle, eller omde skulle betraktas som definitiva. Vängåva och fästningsgåva ansågs som definitiva gåvor och skulle inte återbäras eller tas i beaktande vid ett eventuellt arvskifte, hemföljden däremot hade klart karaktär av förtida arv och skulle vid ett arvfall avräknas. Den hade alltså för kvinnans del samma karaktär som den urgäv, som fader kunde lämna sina söner, när de ville bosätta sig på annan gård eller lämna hemmet, ett förfarande som måste ha haft stor betydelse för landets uppodlande och bygdernas utbredning. Sådan urgäv finns endast angiven i ÖgL, men intet torde ha hindrat att den praktiserats även på annat håll. Såväl urgäv somhemföljd skulle vid arvfall återbäras och alltså inräknas i arvsmassan. Beteckningen urgäv förekommer som påpekats endast i OgL. Svealandslagarna har även för den del av faderns arv somson erhållit i förskott vid äktenskåpets ingående samma beteckning som dotterns, nämligen hemföljd. Denna hemföljd får alltså brukas och nyttjas så länge fader eller moder lever men skall arvsmassan. Av dessa skäl får den en naturlig begränsning till den arvslott, som resp. son eller dotter kan påräkna. Har för mycket uttagits, blir dock den som erhållit hemföljden tvungen att gottgöra övriga arvingar, om hemföljden av någon anledning skulle ha minskats eller förskingrats. Till beloppet är emellertid hemföljden resp. urgräv inte fixerad, ehuru man av påföljder av för stor hemföljd kan sluta att den inte bör vara större än vad som beräknas komma att falla på hemföljdstagarens arvslott. Att komplikationer kan uppstå framgår av bestämmelserna när en bonde gifter om sig och det blir fler kullar med barn. Problemet har rättsligt behandlats i VgL I Ä21, VgL II Ä30 samt ÖgL Ä 10. '"■ ÖgL Ä 9och 10. vid dödsfall gå tillbaka till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=