86 Redan när frälserätt ges kan man fråga sig, om detta är i överensstämmelse med bestämmelserna i SdmL;s Add. 1, MELL Kg 5 § 5 och KrLL Kg 2 § 1 och 4 § 5. Endast omdet sker med rådet och före landslagens tid i samråd med landskåpet, står sådan frälserätt i överensstämmelse med lagens föreskrifter. Eftersomvi inte vet vad som i detta hänseende gällt före tillkomsten av valstadgan SdmL Add. 1, så kan det naturligtvis hävdas att kungen för tiden före denna bestämmelses införande väl hade rätt att ge frälse, som då kunde förminska kronans rätt, men inte efter denna tidpunkt. Det förefaller inte otroligt att det kyrkliga abalienationsförbudet för kyrklig egendom kan ha utövat ett visst inflytande på bestämmelsen omkronans gods. Samtidigt som den nyvalde kungen inte får förminska kronans ingälder, så föreskrives i sjätte artikeln av Add. 1 att han skall för kyrkan, klerker och kloster, för riddare och svenner ochför allt deras gods och husfolk upprätthålla allt deras gamla frälse. Denna bestämmelse uttryckes i MELL Kg 5 § 7 så att konungen skall hålla allt gammalt frälse för kyrkor, klerker och kloster, riddare och svenner ochför allas deras gods och tjänare, utan att skada kronans rätt. De fem sista orden finns dock endast i MELL men inte i valstadgan av omkring 1335^° och heller inte i KrLL. Uppenbarligen går denna bestämmelse inte att förena med det föregående förbudet mot att avhända kronan egendom eller intäkter på annat sätt än att sådant frälse ges med rådets eller landets godkännande på något sätt. Detta framgår också av fortsättningen av sjunde artikeln i MELL där kungen förbinder sig att hålla, styrka och värja all gammal Sveriges lag, somallmogen har avfri vilja och med samtycke antagit och somär stadfäst av förutvarande konungar och deras kungliga makt. Även här saknas stadfästelseföreskriften i KrLL. Ett stadgande somhar betydelse såväl ur allmän rättssäkerhetssynpunkt som även somett försök att komma ifrån kungliga böter, kan vara föreskriften i DL R 11 och VmL R 14 pr. Här stadgasatt ge ifrån sig målsäganderätt. Det har inte sin motsvarighet i andra landskapslagar men återfinnes i den andra Skenningestadgan av 1335. I såväl DL somVmL anges stadgandet vara givet av kung Birger Magnusson och skulle sålunda kunna tidfästas till tiden 1290—1318. Avsikten med stadgandet kan anses vara tvåsidig. Dels vill man förhindra att på en målsägande utövas tryck av en ekonomisk överlägsen person, som eventuellt kan ha begått något övergrepp och söker undkomma påföljder genomatt på ett eller annat sätt få den förorättade att avstå från att fullfölja sin talan eller lämna ifrån sig sin målsäganderätt. Dels kan detta medföra att kungens eller annan rättsinnehavares andel i böter bortfaller eller minskas. Det ligger nära tillhands att i denna bestämmelse liksomi den tidigare skildrade föreskriften omden som lejer någon till dråp eller sårande, se en komplet89 Spörsmålen omabalienationer från kyrklig synpunkt har behandlats av Cari Strandbi rg, Zur Frage des Veräusserungsverbotes imkirchlichen und weltlichen Recht des Mittelalters ss. 161 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=