139 Telgestadgan, som kungen ger året därpå, avhandlar till stor del frälsets ställning, samt hur frälserätt kan förändras genomfrälsemans död. Synpunkten här är i hög grad vad man med en modern beteckning vill beteckna somprivaträttslig. Stadgan avslutas med ett förfarande, sombetecknas med ordet rättarting, vilket liksomräfsten kan handhavas av särskilda av kungen utsedda domhavande, för den händelse att han själv inte är i tillfälle att närvara. Det har funnits en benägenhet att sammanblanda dessa två förfaranden och sätta likhetstecken mellan räfsten och rättartinget. Så vitt jag kan se är detta inte riktigt. Det är två skilda förfaranden. Som redan angivits sker förfarandet inför räfsten efter åtal, medan det inför rättartinget sker efter kärornål. Därigenom är den olika karaktären av dessa förfaranden markerad och det rör sig alltså om straffprocess i motsats till civilprocess. Måhända var denna motsättning från början inte helt tydlig men man måste allt mer ha fått klart för sig denna grundläggande skillnad. Redan ordens valör ger en antydan härom. Vid rättartinget sker en rättelse av en eventuellt felaktig dom, i ett kärornål vid räfsten dömes mot en för brott åtalad. Följden av denna distinktion har blivit att bestämmelserna omräfst till övervägande delen har fått sin plats i Kg såväl i MELL som i KrLL, medan rättartinget till övervägande delen hänförts till R såväl i MELL somi KrLL. Att en sammanblandning på detta sätt kommit att äga rumberor delvis på en oklarhet mellan rubrik och lagtext i MELL R 39. Rubriken här lyder: Nu vrn kunungx r^efst huru hon ^egher vara, medan lagtexten inte alls handlar omräfst utan om rättarting. Det finns emellertid en handskrift C, som har följande rubrik: Nu vm kunungx rw^et huru han ccgher vara, vilket onekligen vore det rätta och även det mest rationella. Jämför man nu detta med motsvarande stadgande i KrLL så finner man att såväl rubriken till R 40 som stadgandet i lagtexten behandlar rättartinget och ingenting annat. Rubriken i MELL R 39 får därför med undantag för C-versionen betraktas som felaktig eller ej insedd av demsomhär gjort avskrifterna. Ännu några omständigheter kan förklara den oklarhet som onekligen vidlåder utformningen av kungens domsrätt enligt landslagarna. Föreskrifterna om kungens nämnd är nämligen desamma i KrLL Kg 31—32 och R 40—42. Kan kungen inte själv närvara så har denna kungens nämnd hans dom och det är samma nämnd såväl i brottmål, alltså som räfst, som i civilmål, alltså som rättarting. Skillnaden är endast den att i KrLL har denna nämnd sin plats såväl i Kg som i R. Här kan även vara skäl att erinra om Magnus Erikssons meddelande cfen 26 augusti 1346 till Upplands innevånare omvilka han utsett till sin nämnd.Det anges nämligen inte huruvida det är i fråga om räfst eller rättarting utan endast namnen på demsom sitter i kungens nämnd och alltså har hans dom. Detta är dock ingalunda fallet med föreskrifterna i Eriks av Pommern påbud SD4108.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=