6 knappast här se ett utslag av någon domsrätt, eftersom någon tvist ofta inte förelåg, utan det gällde i första hand att angiva gränser för klostrets rättigheter eller avgöra hur långt dess befogenheter till land eller i vatten för fiske och liknande sträckte sig. Det kungliga skyddet hade mer karaktär av att vara en rättsgräns för en juridisk person., en formav vad man på modernt språk skulle benämna stiftelsebildning, där en i och för sig försvarslös institution fick ett mäktigt skydd av den världsliga maktens starkaste företrädare. Senare i denna framställning skall jag återkomma till det intressanta spörsmålet i vad mån kyrkan och dess krav på libertas, d.v.s. frihet, kan ha haft betydelse för det världsliga frälsets uppkomst och för den centrala roll, somkungamakten blev tvungen att spela på landskapsmenigheternas bekostnad för att inta ställningen som beskyddare av kyrkan och dess institutioner. Kungamaktens ställning inom det germanska samhället sammanhängde i första hand med att kungen var ledare i krigsföretag eller, med en modern beteckning, var överbefälhavare. I de nordiska länderna genomfördes krigstågen till övervägande delen till sjöss, och kungens uppgift blev därför att vara ledare av ledungsflottan och dess operationer. Somhans ställföreträdare kan man beteckna jarlen, även om landskapslagarna anger kungen som ledaren. Man må dock ihågkomma att kungen ofta var minderårig och att han därför inte kunde utöva detta ledarskap, som därvid naturligt kom att utövas å hans vägnar av jarlen. Men långt innan vi kan tala omett världsligt frälse är det uppenbart att kungen haft ett följe, som på olika sätt stod honom nära och utgjorde ”hans män”.^ Bestämmelser och berättelser omsådan hird förekommer redan hos Tacitus. Såväl i Germanias kap 6: 3 som 12: 3 talas om ”hundramän” eller hundra följeslagare, uttagna från varje härad, som skall utgöra kungens eller hövdingens följe och såväl råda honom som stärka hans myndighet. Det finns givetvis ingen anledning att inte antaga att detsamma varit fallet i de nordiska rikena. Redan beteckningen på de distrikt i vilket ledungsväsendet indelas i Svealand, hundarena, ger anvisning om vilken organisation som fanns vid ledungstjänstens utgörande. Denna skyldighet att uppställa 100 eller 120 man kan direkt hänföras till bemanningsförhållandena på de olika slag av skepp som ingått i ledungsflottan. För genomförandet av olika krigsföretag var uppenbarligen en grupp av erfarna och välutbildade män nödvändig, och det är ett rimligt antagande att denna grupp kom att utgöra befälet eller de s.k. styremännen på de olika fartygen. Att de samtidigt utgjorde kungens eller jarlens män eller närstående personer är då också naturligt. Därmed är man framme vid vad man brukar be- ’ Om man-förhållandet har tidigare en livlig diskussion ägt rum. Härom se E. HJ.^RNF, Alsnöfrälset, s. 15, not 4, s. 19 not 1 och s. 23 not 1, i Erån Alsnö och Sko, Två undersökningar i svensk medeltidshistoria, ingående i Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundets Årsbok 1951, Uppsala 1951.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=