RS 7

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER SJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAVOCH CARIN OLIN

SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN II RÄTTSHISTORISKA STUDIER SJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION

Redaktion; Kjell Å. Modéer ISBN91-85190-20-9 Tryck: Bloms Boktryckeri AB Lund 1982 Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.

Innehåll Gunnar Bramstång: 1809 års regeringsform § 16 och de administrativa frihetsberövandena Stig Jägerskiöld: Fiskerätt i Norden Gösta Åqvist: Reflexioner kring Rodenproblemet 1 69 127 Kjell Å Modéer: Högsta domstolen 1789—1989. Ett symposium kring ett rättshistoriskt projekt Bernhard Diestelkamp: Die deutsche Reichsgesetzgebung im 19. und 20. Jahrhundert. Probleme und Forschungslage Gunter Gudian: Die deutsche Rechtswissenschaft im 19. und 20. Jahrhundert Wolfgang Sellert: Der Weg zur einheitlichen Rechtspflege in Deutschland 204 206 223 245 Litteraturanmälan. Sven Anders Söderpalm: Karl XI och rådet. Om beslut och arbetsformer i enväldets förvaltning. Anm. av AnnaBrita Lövgren: Handläggning och inflytande. Beredning, föredragning och kontrasignering under Karl XI:s envälde. Lund 1980 255

4 •f I 1 \

1809 års regeringsform § 16 och de administrativa frihetsberövandena Av Professor Gunnar Bramstång I. Inledningoch presentation av frågeställningarna Uttrycket »personlig frihet» återfinnes numera varken i den svenska eller i den norska regeringsformen. Danmarks regeringsform5 juni 1953 stadgar emellertid i § 71, att den personliga friheten är okränkbar. Islands regeringsform 17 juni 1944 innehåller även nyssnämnda uttryck såtillvida som det i § 69 uttalas, att den personliga friheten att välja yrke icke får underkastas några inskränkningar. Av det ojämförligt största intresset för denna undersökning är emellertid i komparativt hänseende förhållandena i Finland. I detta lands regeringsform17 juli 1919 stadgas nämligen fortfarande, att varje finsk medborgare är tryggad enligt lag till liv, ära, personlig frihet och gods. Själva ordalydelsen i detta stadgande, som åtföljes av ett flertal andra fri- och rättighetsparagrafer, ansluter sig, som av det följande kommer att framgå, tämligen nära till dess numera upphävda förebild i den svenska statsförfattningsrätten. För vårt vidkommande kan den finska rätten i sammanhanget sägas fungera som en värdefull traditionsbevarare. Det nyss konstaterade förhållandet medför vidare att nedanstående framställning, i ett nordiskt perspektiv och med särskild hänsyn till det sistnämnda grannlandet, icke endast äger rättshistorisk betydelse utan även i viss mån torde få sägas representera fullt levande statsrätt. För en finsk och måhända även dansk läsekrets synes det sålunda kunna vara av ett speciellt, icke blott historiskt-teoretiskt intresse att taga del av de svenska grundlagsfädernas ursprungliga syn på begreppet »personlig frihet», vilket 1809 införlivades med svensk statsförfattningstext för att vid ingången av år 1975 utmönstras ur densamma.

Gunnar Bramstång Regeringsformen 6 juni 1809 (i det följande betecknad GRF), som fr.o.m, 1 jan. 1975 ersatts av vår nuvarande regeringsform 28 februari 1974 (i fortsättningen RF), har under sin långa tillvaro givit upphov till åtskilliga rätts- och statsvetenskapliga diskussioner. I all synnerhet torde detta ha varit fallet med GRF §16, som blivit kallad Sveriges Magna Charta. Den följande framställningen avser att belysa en av de många frågeställningar, som stadgandets icke minst för en nutida läsare något dunkla text visat sig kunna aktualisera. I samband med ett ökat intresse för rättssäkerhetsfrågor inom förvaltningsrätten har även spörsmålet om de administrativa frihetsberövandenas förenlighet med förbudet i GRF § 16 för Konungen att »fördärva eller fördärva låta» någon »till personlig frihet utan han lagligen förvunnen och dömd är», tilldragit sig en icke obetydlig uppmärksamhet. I doktrinen har flerstädes hävdats, att enligt grundlagsstadgandets ordalydelse »ett processuellt, närmast straffprocessuellt förfarande» skulle förutsättas för tillåtligheten av ett frihetsberövande.^ Men om denna tolkning är riktig har det ansetts vara svårt att förena stadgandets innebörd med den positiva rätten redan vid tiden för GRF:s tillkomst, »vilken den i förevarande hänseende näppeligen kan hava åsyftat att ändra, och ännu svårare med den positiva rätten sådan den numera är utformad i lagstiftning beträffande olika slags frihetsberövanden».^ Sune Flolm har försökt att överbygga denna förmenta motsättning genom ett antagande, att det i sista hand vore tvångsåtgärdens »sociala syfte», som bleve avgörande för frågan, om ingripande endast finge äga rum under den i § 16 angivna förutsättningen.^ Hilding Eek vill emellertid beteckna denna Holms tolkning av GRF § 16 som en harmonikonstruktion.^ En motsättning mellan GRF § 16 och »den positiva rätten» vid GRF:s tillkomst framträder, heter det, »icke med särskild styrka och grundlagstiftarna torde knappast haft anledning att vid paragrafens utformning uppmärksamma en sådan motsättning, vilken borde föranleda till att ett frihetsberövandes sociala syfte skulle få betydelse för dess tolkning.» ® * Jfr Hilding Eek, Administrativa frihetsberövanden, Uppsala 1943, s. 27. Se vidare Halvar G. F. Sundberg, Om expropriations-, rekvisitions- och förfoganderätt, Förvaltningsrättslig Tidskrift (FT) 1945 s. 323, Israel Myrberg, Om äganderättsskyddet enligt § 16 regeringsformen. Statsvetenskaplig Tidskrift (StvT) 1941 s. 310 f., 319, Nils Herlitz, Svenska statsrättens grunder, Sthlm 1948, s. 301 ff., Robert Malmgren, Halvar G. F. Sundberg och Gustaf Petrén, Sveriges grundlagar, 11 uppl. Sthlm 1971, utg. av Gustaf Petrén och Halvar G. F. Sundberg, s. 25 f. samt Håkan Strömberg, Sveriges författning, 5 uppl., Malmö 1973, s. 65. * Sune Holm, Utredning angående § 16 regeringsformen, SOU 1941:20, Bil. 2, s. 86—113, s. 95. ® A.a. s. 96. ^ Eek, tidigare a.a. s. 29. ^ A.a. s. 39. 2

1809 ÅRS REGERINGSFORM 3 Den ursprungliga innebörden i de ovan anförda uttrycken i GRF § 16 torde aldrig tidigare ha blivit fullt klarlagd. Det synes därvidlag främst vara uttrycken »personlig frihet» och måhända »fördärva» samt lokutionen »lagligen förvunnen och dömd», som förtjäna en granskning. Ej heller har man i doktrinen närmare sökt utreda den syn på olika åtgärder, motsvarande vad vi numera beteckna som administrativa frihetsberövanden, som vid tiden för GRF:s tillkomst var den gängse.® En analys av terminologien med hänsyn till dåtida språkbruk jämte en idé- och rättshistorisk belysning av de då gällande formerna för ingripande mot individen i administrativ ordning får sålunda antagas vara ägnad att föra debatten framåt. Denna undersökning kommer emellertid i vissa hänseenden endast att innebära en preliminär och stundom något summarisk behandling av de nyss antydda frågorna. Ett mera definitivt och nyanserat ställningstagande kräver en grundligare genomarbetning av ett vidsträckt och icke sällan svåråtkomligt material. Det bör således på förhand understrykas, att framställningen i sitt nuvarande skick är något ofullständig. Vissa partier därav böra emellertid senare genom specialundersökningar kunna kompletteras, fördjupas och överarbetas. II. Varför infördes begreppet »personlig frihet» i GRF § 16? Åtskilligt av innehållet i GRF § 16 äger direkt språklig förebild i äldre inhemska författningar. I synnerhet böra härvidlag uppmärksammas konungabalkarna i Södermannalagen och Magnus Erikssons landslag (konungaeden) samt 1719, 1720 och 1772 års regeringsformer, § 2. Av viss vikt för denna framställning är att konstatera, att uttrycket »personlig frihet» innebar en nyhet i GRF. Fråga är då närmast, varför 1809 års grundlagsstiftare funno det angeläget att speciellt värna om den personliga friheten. Förklaringarna härtill kunna otvivelaktigt vara mångahanda, och vissa av dem ha mer eller mindre utförligt presenterats i tidigare doktrin. I det följande skall den påstådda betydelsen av ett samband mellan kropps- och frihetsstraff först behandlas (1). Därefter uppmärksammas, att ordet »frihet» har förekommit i tidigare statsförfattningstexter (2) samt att detsamma i 1700- och det gryende 1800-talets vokabulär har varit att uppfatta som något av ett allmänt honnörsord (3). Eftersom de första rättighetsförklaringarna av modern typ, tillkomna under 1700-talets senare hälft i olika länder, måste ha varit åtminstone i huvudsak kända för GRF:s upphovsmän, följer i största korthet en presentation av dessa dokument (4), ® Jfr emellertid i viss mån Eek, a.a. s. 29 ff. Beträffande begreppet »administrativt frihetsberövande» se SOU 1960: 19 s. 9 ff.

Gunnar Bramstäng varefter Montesquieu’s flerstädes understrukna inflytande på den politiska och statsvetenskapliga debatten i Sverige under frihetstiden och framöver samt några framträdande huvuddrag i dennes statslära beröras (5). Efter en kort sammanfattning av de sålunda gjorda iakttagelserna och vunna resultaten måste perspektivet med nödvändighet vidgas och fördjupas till att omfatta ett viktigt grunddrag i den gammalgermanska åskådningen samt framför allt kristendomens och den katolska kyrkans betydelse för frihetstankens och därigenom frihetsbegreppets utveckling (6). De engelska independentisternas verksamhet förtjänar, närmast osökt, i sistnämnda sammanhang ett särskilt beaktande (7). Då uppmärksamheten härigenom kommer att fästas vid den anglosaxiska idévärlden och i synnerhet Amerika torde anledning icke saknas att undersöka ytterligare ett allmänt men ingalunda för vår GRF:s tillkomsthistoria helt betydelselöst spörsmål, nämligen förhållandet mellan franska revolutionens rättighetsförklaring 1789 och vissa amerikanska delstaters författningstexter (8), icke minst som det av förarbetena (i vidsträckt bemärkelse) till GRF framgår, att inspiration har hämtats från såväl anglosaxiska som franska källflöden. Slutligen noteras i ett historiskt och internationellt perspektiv den allmänna och av doktrinen ställda frågan, huruvida ursprunget till de olika rättighetsförklaringarnas innehåll kan vara att söka i religionsfriheten eller i det icke minst i den svenska debatten vid tiden före GRF:s tillblivelse accentuerade skyddet mot godtycklig häktning (9). 4 1. Sambandet mellan kropps- och frihetsstraff Holm vill i »det nära historiska sambandet mellan kropps- och frihetsstraffen» se en förklaring till varför Konungen först 1809 förbjöds att fördärva någon till »personlig frihet». Resonemanget är värt att återgivas i sin helhet. »I den äldre germanska rätten var», uttalar Holm, »frihetsstraffet nämligen icke känt annat än som förvandlingsstraff vid underlåtenhet att gälda böter. Vid sidan härav uppstod emellertid så småningom ett särskilt fängelsestraff, företrädesvis i förening med kroppsplikt, särskilt vatten- och brödstraffet. Detta fängelsestraff hade otvivelaktigt karaktären av kroppsstraff med hänsyn till att det väsentliga momentet här var det kroppsliga lidande, som förorsakades genom svälten. I missgärningsbalken av 1734 års lag var av fängelsestraffen ännu fästning på vatten och bröd det vanligaste. Häri får man alltså söka förklaringen till att förbudet att fördärva någon till den personliga friheten först infördes i 1809 års regeringsform.» ~ ^ Holm, tidigare a.a. s. 93; kurs. gjorda här.

1809 ÅRS REGERINGSFORM !> Enligt Holms uppfattning skulle sålunda begreppet »personlig frihet», som återfinnes redan i regeringsförslaget (det s.k. Håkansonska förslaget) till regeringsform, ha införts av 1809 års grundlagsstiftare närmast med frihetsstraffen i åtanke.*^ Detta antagande stödjes dock näppeligen av straffsystemets historiska utveckling. Straffarbetets betydelse hade, framhåller Munktell, under 1600-talet ökat ofantligt i betydelse. Strafformen hade då kommit till utomordentligt livlig användning såväl i egenskap av omedelbart ådömt straff som i egenskap av förvandlingsstraff. En annan form av frihetsstraff, som redan framträtt i medeltidslagarna, var fängelse vid vatten och bröd, vilket så småningom fått en starkt utvidgad användning. Detta straff liksom det vanliga fängelset, vilka båda former ansågos mindre vanärande, nyttjades under 1600-talet i stor utsträckning som straff för ståndspersoner. I 1734 års lag räknades visserligen fängelse vid vatten och bröd till kropps-, ej till frihetsstraffen. Det var emellertid, betonar Munktell, mot bakgrunden av det föregående århundradets utveckling endast naturligt, att frihetsstraffen även i övrigt kommo att spela en stor roll. Det vanliga fängelset förekom vid många brott. Likaså var straffarbete mycket vanligt. Gustav III:s 1779 genomförda förordning avseende dödsstraffets avskaffande vid åtskilliga brott och en ökad användning av frihets- och kroppsstraff i stället var otvivelaktigt av stor humaniserande betydelse. Dess vikt bör dock enligt Munktell ej överdrivas, då straffrätten även efter 1734 års lags antagande genom de högre domstolarnas mildrande verksamhet hade varit långt mildare än lagens ord kunde låta förmoda.® Vid 1809—10 års riksdag begärdes tillsättandet av en kommitté för revision av strafflagstiftningen. Resultatet blev förordnandet 1811 av lagkommittén, där Johan Gabriel Richert (1784—1864) —betecknad som vår mest framstående lagstiftare under 1800-talet — efter några år inträdde som ledamot. Kommittén avgav 1815 ett betänkande, vari påvisades det ändamålslösa i användandet av kroppsstraffen och nödvändigheten av deras utbytande mot fängelsestraff, som lämnade tillfällen att arbeta på fångens förbättring. Oscar I:s namn är framför allt knutet till den under 1800-talet fortgående humaniseringen av straffsystemet och till de fångvårdsreformer, som bl.a. under inflytande av det honom tillskrivna, synnerligen uppmärksammade arbetet »Omstraff och straffanstalter» (1840) kommo att genomföras. ® Håkansonska förslaget, § 14, överensstämmer frånsett vissa tillägg ordagrant med GRF § 16; jfr Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, utg. av Christian Naumann, 9 årg., Sthlm 1872, s. 260 f. ® Henrik Munktell, Brott och straff i svensk rättsutveckling, Uppsala 1943, s. 36 ff. Jfr även samme författare. Kring frihetsstraffens uppkomst. Några huvuddrag. Festskrift tillägnad VilhelmLundstedt, Uppsala 1947, s. 18 ff. P.-E. Wallén, Svensk straffrättshistoria, 2, Sthlm 1973, s. 5. “ Som övertygande ådagalagts har Clas Livijn (1781—1844), vitter och politisk

Gunnar Bramstång 6 2. Frihetshegreppet i våra tidigare statsförfattningstexter Uttrycket »personlig frihet» innebar, som redan i det föregående antytts, en nyhet i GRF och skall även visa sig äga en alldeles speciell betydelse. I något annorlunda bemärkelser värnades emellertid friheten även i våra tidigare statsförfattningar. Under medeltiden framväxte här i riket liksom annorstädes särskilda samhällsgrupperingar och korporationer; de första tecknen på det framtida ståndssamhället började skönjas. Privilegier (termen möter i Kristoffers landslag) eller immuniteter tillkommo genom avtal av offentligrättslig natur, grundade på å ena sidan Konungens löfte eller påbud och å andra sidan den berörda samhällsgruppens begäran eller samtycke. Med förebilder i Södermannalagen och Magnus Erikssons Allmänna landslag stadgades sålunda i Kristoffers landslags konungabalk 4 kap. 7 art., att »konunger seal kirkiom, klärkom oc klostrum, riddarom oc svenom og hvars thera hionom oc gotzom alt gamalt frelse, frihet oc previlegia holda». (Jfr även Konungabalken 2 kap., varest stadgas, att Konungen ägde »styra ok radha borgomoc landom ; the sva ath andelikit oc värlzlikit frelse niute sin previlegia oc gambla frihet».) Enligt Konungaförsäkran 1611, art. 3, skulle riksråd och ständer, högre och lägre, andliga och världsliga, hållas vid »Sveriges beskrefne lag» och »riksens urminnes frihet och rättighet», liksom att »hvart och itt stånd särskildt blifve handhafvedt och utan något qval, anfächtning och intrång skyddat vid sine välfångne friheter, privilegier, immuniteter, rättigheter och loflige sedvaner, särdeles det adelige ståndet må blifva ved macht och i tilbörlig vördning hållet och niute på äre, lif, godts och hion Sveriges lag och alle välfångne friheter och privilegier.» I Konungaeden sådan den 1617 bestämdes förljödes, att Konungen »grefver, friherrer, riddare och svenner, lärde och lechte, och hvars thera hion och gods, alt frelse, friheter och privilegier vill holla». Ingressen till 1634 års regeringsform fastslog fördelarna med ett ordentligt regemente, »där konungen sin höghet, rådet sin myndighet och ständerne deres skälige rätt och frihet tillbörligen blefve behållen och någorlunda beskrefven», samt betonade vikten av »riksens höghet och frihet». Bland författare samt frän 1835 generaldirektör i Styrelsen över rikets fängelser och arbetsInrättningar, genom material och idéer utövat ett påtagligt inflytande vid tillkomsten av skriften. Se närmare Marie Hafström, Om Straff och Straff-Anstalter — den s.k. Gula boken, Uppsats i tillämpade studier I straffrätt, stencil Lund 1968. Huruvida och i vad mån även generalaudltören P. J. Netzel — samtidigt verksam i nyssnämnda ämbetsverk — kan ha lämnat bidrag till detta Ingalunda blott i Sverige uppmärksammade arbete må här lämnas öppet. Beträffande dennes relationer till Karl XIV Johan och Oscar I se Netzels brev till A. G. Gyllenkrok 1/12 1843, 10/7 1844 samt 11/1 1845, Råby Räddningsinstituts arkiv. Lund. Jfr även G. Bramst.^ng, Förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande mot asocial ungdom, akad. avh. Lund 1964, s. 42 f.

1809 ÅRS REGERINGSFORM 7 bestämmelser av privilegiekaraktär må nämnas § 25, som manade landsbövdingarna att icke göra intrång i prästerskapets ämbete »utan låte biskoperne, superintendenterne och hela clerkeridt blifva vid deras vyrdning och gamble friheter»; dock »räckiandes dem handen til kyrkiodisciplinens execution, när så kan behöfvas, efter hvars och ens special instructions lydelse». Även § 27 med föreskriften om att »si opå det borgerskapet och almogen utur slottet icke skades, uti deres näring, privilegier eller friheter förhindras och turberes» tarvar uppmärksamhet liksom det i § 34 stipulerade förbudet för krigsofficer att befatta sig med landsräntorna, utdelning till krigsfolket eller »förordning öfver någon deres frihet». Vistelse på gods i de svenska östersjöprovinserna medförde jämlikt 46 § för ridderskåpets ledamöter en principiell begränsning i rätten »något att säia uti riksens ärenden», »men hvad dess lands, han sitt gods hafver uti, rätt och frihet i andre fall medförer, det niute han fast jämpte andre landssåter oförkortadt». I Konungens frånvaro eller under dennes sjukdom finge, jämlikt 57 §, »ej någre friheter, immuniteter eller exemptioner unnas och gifvas åt hele stånd, samfund eller particular personer». Konungaförsäkran, avgiven av drottning Kristina och daterad den 7 dec. 1644, lämnade genom art. 5 löftet att »hålla vid macht riksens rätt så väl som hvart och ett stånds, enkannerligen ridderskapeds, välfångne friheter, herligheter, immuniteter och privilegia». Fästes därefter uppmärksamheten vid 1660 års Additament till regeringsformen av år 1634, påträffas i § 8 viktiga och för den vardande tjänstemannarätten grundläggande principer; bl.a. skyddet mot removering, med mindre sådant skedde till befattningshavarens avancement och förbättring, »undantagandes i de fall, att honom på visse år tiänsten voro updragen, då honom, som tiänar, äfven samma frihet och vilkor tillstår att begära därifrå förlossning, när den föresatte terminen är förbi». Frihetstidens båda regeringsformer av åren 1719 och 1720 byggde vidare på den med Södermannalagens konungabalk grundlagda traditionen. I ingressen till de båda författningarna understrykes det allmänna syftemålet, att »Kongl. Maj:ts höghet måtte blifva oförkränkt, riksens råd uti en tillbörlig myndighet understödde och ständerne vid deras rätt och frihet bibehållne, på det bud och lydno kunde ordenteligen svara emot hvartannat, och hufvudet med ledamöterne till en oskiljaktig kropp förknippas och förenas». Bland de särskilda stadgandena märkes § 14 med budet till riksens råd att »tillse, hindra och afböja, att inga rådslag företagas, hvarigenom ständerne kunde underkufvas, deras frihet förkränkias och det oinskränkte envåldsregementet åter införas». Enligt 38 § 1719 års författning skulle ridderskapets och adelns privilegier i Estland, Lifland samt på ösel överses, stadfästas och bekräftas samt ridderskapet i all skälig måtto bibehållas »vid deras förvärfvade gamla friheter, förmåner

Gunnar Bramstång och rättigheter», överhuvud taget skulle, heter det i 49 § 1720 års regeringsform, Kongl. Maj:t låta bibehålla »samtelige riksens ständer vid deras välfångna gamla privilegier, förmåner, rätt- och friheter». Riksrådet finge, må ytterligare nämnas, utskriva riksdagar under Konungens frånvaro, sjukdom eller död, »då riksens välfärd och ständernes frihet sådant kan erfordra» (45 §; jfr 36 § 1719 års regeringsform). Konungaförsäkran såväl av 1719 som av 1720 innehöll med de båda regeringsformerna korresponderande bestämmelser om att ständerna skulle bibehållas vid »Sveriges beskrefne lag, deras rätt och friheter, förmåner och privilegier, så att de dervid oförkränkte handhafvas». (Sistnämnda författning § 12; jfr den tidigare § 9.) Frihetsbegreppets principiella anknytning till ståndsprivilegierna framgår även av den i 10 resp. 18 § i 1719 resp. 1720 års konungaförsäkran angivna ordningen; några avsteg (»någon särdeles frihet») därifrån kunde icke tillstädjas, »vidare än hvart och ett stånd allmänt kommer att njuta». En lätt glidning bort från privilegiesystemets kollektiva fält fram emot en mera individuell frihetssfär skulle måhända kunna spåras i 23 § 1720 års konungaförsäkran, där Konungen förklarar sig ingen högre myndighet begära »än på ena sidan vinna alla redelige och förståndige mäns hjertan och på andra sidan sjelf vara deras starkaste försvar emot allt inbrott uti deras rättmätiga och ädla frihets bibehållande och stadfästande». Friheten såsom grundlagsbestämt begrepp var dock fortfarande, åtminstone i första hand, av övervägande kollektiv natur. I den vid varje behandling av det frihetstida statsskicket svårfrånkomliga § 5 respektive 6 i 1719 resp. 1720 års konungaförsäkran samt § 5 Svea konungaförsäkran, avgiven av konung Adolf Fredrik och daterad den 25 nov. 1751, förklarade sig Konungen benägen »att alltid instämma med samtelige riksens ständer, såsom maktägande nu och framdeles att göra sådane beslut, stadgar och förordningar omsig och riket, somde pröfva tjenlige till det allmänna bästa samt deras frihet, säll- och trygghet». Konungen försäkrade sig vidare vilja bruka den konungsliga makt, som honom uppdragen vore, efter yttersta förmåga till att befordra rikets allmänna samt »hvar mans enskylte trefnad och välgång»; den kungliga myndigheten skulle sålunda med mildhet och rättvisa grundas i undersåtarnas hjärtan. Uppmärksamhet förtjänar i sammanhanget hänsynstagandet till den enskildes intressen, rimligen innefattande icke minst ett visst mått av handlingsfrihet. Tyngdpunkten låg visserligen alltjämt på ständernas »rätt och friheter», »oförkränkta frihet» samt »fri- och rättigheters bibehållande» i olika hänseenden (se §§ 7 och 8). Dessa skulle jämlikt § 11 liksom tidigare bibehållas vid »Sveriges beskrefne lag, deras rätt och friheter, förmåner och privilegier, så att de dervid oförkränkte handhafvas». Beträffande privi8

1809 ÅRS REGERINGSFORM 9 legiesystemets behandling i övrigt i denna konungaförsäkran må ytterligare bemärkas, att bergslagerna i riket skulle åtnjuta »de allmänna privilegier, fri- och rättigheter, som dem af förre konungar förlänte och af riksens ständer faststälte blifvit» (§ 22). Emellertid bör noga beaktas, att §11 riktades icke blott till ständerna utan till »hvar Svea rikes undersåte». Liksom 1720 års konungaförsäkran avslutas dess motsvarighet av 1751 i § 24 med en utfästelse från Konungens sida att själv utgöra undersåtarnas »starkaste försvar emot allt inbrott uti deras rättmätiga frihet». Konungaförsäkran och den motsvarande, av folkets representanter lämnade tro- och huldhetseden utgjorde det traditionsenliga fundamentet för en ömsesidig samverkan. Frihetstidens konungaförsäkringar innehöllo emellertid till yttermera visso en förklaring från Konungens sida, att ständerna skulle vara helt befriade från tro- och huldhetseden, därest Konungen överträdde icke blott sin ed och försäkran utan även rentav »hvad ständerne vidare pröfva nödigt till deras religions, välfärds och säkerhets bibehållande att fastställa» (§ 22 resp. 23 i 1720 resp. 1751 års konungaförsäkran). Gustaf III hade redan 15 mars 1771 i Paris förbundit sig skola styra riket efter Sveriges lag och 1720 års regeringsform samt förklarat sig skola såsom förrädare och fiender anse dem som försökte att införa enväldet. En Ny Svea konungaförsäkran daterades emellertid den 4 mars 1772, vilken i åtskilliga i sammanhanget relevanta hänseenden kom att överensstämma med 1751 års motsvarighet. (Jfr §§ 8, 9, 11, 22, 23 och 24.) I ytterligare en försäkran, avgiven 21 aug. 1772 eller två dagar efter statsvälvningen, vänder sig Gustaf III med kraft emot såväl frihetstidens självsvåld som »den så kallade suveräniteten», förklarar »den urgamla svenska friheten upplifvad» samt försäkrar sig vilja styra och regera riket efter den nu antagna fundamentallagen (d.v.s. 1772 års regeringsform, varom mera i det följande), »anseende städse såsom vår största ära att vara den förste medborgaren ibland ett rättskaffens fritt folk». På riksdagen 1778—1779 fastställdes för framtida bruk en tämligen likalydande Svea och Göta konungars försäkran såväl vid deras anträde till regementet som ock vid deras kröning. Regeringsformen 21 aug. 1772 inledes av en skarp vidräkning med en epok, då »under namn af den ädla friheten åtskillige våre medborgare upphäfvit sig till herravälde, hvilket blifvit så mycket olideligare, som det uppkommit under sjelfsvåld, har sig befäst genomegennytta och hårdheter, har änteligen blifvit understödt af främmande makt och välde, till hela samhällets olycka». Nitiska medborgares mandom och kärlek till fosterlandet, understödda av Konungens nit och bemödande, hade ifrån dessa vådor »ryckt och frälsat» riket, varefter det gällt »att så befästa vår frihet, att den ej kunde kränkt blifva af en tilltagsen och för riket ej rätt-

Gunnar Bramstång 10 sinnad regent eller ock af äregirige, egennyttige och förrädiske medborgare samt hädskefulle och högmodige fiender, så att det urgamla Svea och Göta rike måtte städse blifva ett fritt, sjelfständigt konungarike». Förvisso vore »riksens frihet» i inre och yttre bemärkelse ett angeläget skyddsföremål (jfr § 38), som dock i denna undersökning icke tilldrager sig den närmaste uppmärksamheten. Som ett av remedierna mot en upprepning av de frihetstida missförhållandena formulerades den till ständerna riktade § 39, varigenom dessa bl.a. påbjödos att »lämna allan konungsligan rätt alldeles oförkränkt» samt förbjödos att förbättra, ändra, tillöka eller förminska innehållet i fundamentallagarna utan Konungens samråd och samtycke, »så att Ingen olag skall gå öfver rätt lag eller undersåtares frihet och konungens rättigheter blifva vanskötta och undertryckta, utan hvar och en åtnjute sina lagliga rättigheter och välfångne privilegier». Även ständernas »frihet och säkerhet» stadfästes emellertid uttryckligen i § 57 med understrykande från deras sida av lyckan, hedern och förmånen »att vara och lefva frie och sjelfständige, lagstiftande, men laglydige ständer under en magtegande, men lagbunden konungs styrsel, bägge sammanfogade och beskyddade under lagen, hvilken friar oss och vårt kära fädernesland ifrån de faror, som oordning, sjelfsvåld, envälde, aristocratie och mångvälde efter sig drager till hela samhällets olycka och hvar och en medborgares tunga och bedröfvelse». Ett bestämt avståndstagande markerades icke blott till det kungliga enväldet eller »den så kallade souverainiteten» utan även till strävanden att »under sken af frihet ikull kasta dessa lagar, hvilka, då de befästa en rättskaffens och nyttig frihet, utestänga sjelfsvåld och oreda, dess brott utan skonsmål ransaka och efter Sveriges beskrefne lag afdöma och straffa.» Genom Förenings- och säkerhetsakten 1789, inledande den epok som plägar benämnas det gustavianska enväldet, betecknade sig ständerna som »frie, laglydige och säkre undersåtare under en lagkrönt konung, som styrer oss efter Sveriges beskrefne lag» (2:o). Som »den rätta friheten» bestode i att fritt giva till rikets underhåll det som funnes nödigt, så ägde enligt 5 :o svenska folket en ostridig rätt att därom med Konungen rådslå, jämka, avslå och överenskomma. Adelns, prästerskapets och ständernas privilegier samt fri- och rättigheter stadfästes (se 7:o samt konungens och kronprinsens bekräftelser in fine). Det ovan presenterade, ingalunda till fullständighet syftande textmaterialet, hämtat från editionerna i Emil FIildebrand, Sveriges Regeringsformer 1634—1809 samt Konungaförsäkringar 1611—1800, Sthlm 1891, tarvar någon sammanfattning jämte vissa kompletterande kommentarer. Det frihetsbegrepp som möter oss i medeltida statsförfattningstexter och som fortlöpande har nedärvts och bevarats i 1600- och 1700-talens doku-

1809 ÅRS REGERINGSFORM 11 ment (regeringsformer och konungaförsäkringar) har åtminstone i första hand avseende på fri- och rättigheter av privilegienatur (samt stundom på rikets yttre självständighet och oberoende, vilket i sammanhanget må kunna bortses ifrån). För uppkomsten och utvecklingen av detta frihetsbegrepp synes framför allt framväxten av det andliga och det världsliga frälset ha ägt betydelse; städernas och näringslivets korporationer samt skråväsendet, vars första skråordning (för skräddarna i Stockholm) utfärdades av Magnus Eriksson 1356, givetvis ej heller att förglömma. Frälseståndets grundvalar utgjordes av den gamla, jordägande stormannaklassen i förening med det urgermanska hirdväsendet. (Fiird, egentligen hushållsfölje, benämndes ett krigarfölje, som stod i Konungens omedelbara tjänst samt utgjorde hans livvakt och kärntruppen i hans här.) Alsnö stadga 1280 reglerade frälserätten såsom ett vederlag för utfästelsen och (den avtalsmässiga) förpliktelsen att i krig till häst följa och tjäna Konungen. Närmare bestämmelser om förvärv av frälserätt, om rusttjänst och om vapensyner utfärdades genom Tälje stadga 1345. Frälseprivilegierna kommo att få betydelse för lösdriverilagstiftningens begreppsbildning (»laga försvar») och utformning, varom det följande skall något förmäla. I all synnerhet förtjänar emellertid prästerskapets av den katolska kyrkan genom påvliga brev, besök av påvliga legater och genom biskoparna (märk ärkebiskopens ställning såsom den främste i det medeltida riksrådet) verksamt stödda frihetskrav att vinna beaktande; till ämnet återvändes senare i ett något annorlunda perspektiv. Genom beslut å Skänninge möte 1248, under ledning av den påvlige legaten, kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina och i närvaro av Birger Jarl jämte andra världsliga stormän, inlemmades den medeltida svenska kyrkan såsom en provins i den katolska, mellanfolkliga kyrkoorganisationen. (Som en frukt av den kraftfulle prelatens verksamhet vid detta kyrkomöte kan f.ö. nämnas den påvliga bulla av 1250, varigenom bl.a. den världsliga överheten förbjöds att avfordra eller mottaga tro- och huldhetsed av biskopar och övriga präster och som sålunda, enligt mitt förmenande, ställde prästerskapet utanför landets statsrättsliga system.) Prästerna förpliktades till celibat, och biskoparna ålades att anskaffa den senast utkomna dekretalsamlingen. Härigenomhade grunden lagts till kyrkans ställning som en »stat i staten», omfattande ett särskilt stånd och med egen, fast förvaltningsorganisation samt egen rättsordning (den kanoniska rätten) och rättsskipning. Dess vunna självständighet hävdades i olika sammanhang. Belysande må här blott nämnas, att de vid redigeringen av Södermannalagen 1325 föreslagna bestämmelserna om kyrkogåva och testamente icke vunno godkännande vid en granskning av kyrkans representanter, varför ifrågavarande flockar undantogos från stadfästelse. Icke långt därefter, år 1347, inlade fem kaniker emot Magnus Erikssons lagrevision en uppmärksammad protest, grundad på den bestäm-

Gunnar Bramstång da meningen, att ingen inskränkning borde få ske i den skrivna kanoniska rätten, i synodal- eller provinsialstatuterna och ej heller i de privilegier eller gamla sedvänjor som hade införts till kyrkans förmån och som hittills hade iakttagits som världslig och kyrklig lag. Drygt ett decennium senare, 1454, protesterade biskoparna med anledning av konung Karl Knutssons konungsräfst mot varje ingrepp i kyrkans frihet, särskilt i fråga om domsrätten över densamma. De två herrskapens princip, dualismen mellan stat och kyrka, kommer under medeltiden flerstädes och vältaligt till uttryck. Den katolska kyrkans maktställning, dess segt tillkämpade »libertas ecclesiae» och dess »gamla friheter» kommo i stort sett att raseras genomVästerås recess och ordinantia 1527. På medeltidens fast murade fundament bygges emellertid även i fortsättningen vidare genom 16- och 1700-talens regeringsformer och konungaförsäkringar. Under sistnämnda århundrade kan måhända en viss förskjutning spåras i fråga omfrihetsbegreppets innebörd, ifrån en dominerande privilegiekaraktär i riktning mot en individuell, undersåtarna eller medborgarna i gemen tillkommande frihetssfär. Betydelsen av dessa observationer torde emellertid å ena sidan icke böra överdrivas, då en viss frihet i sistnämnda bemärkelse i icke obetydlig mån indirekt hade värnats i viktiga hänseenden genomden medeltida konungaedens löften till allmogen, närmast ordagrant återgivna i senare regeringsformer, eder och författningar. Å den andra sidan åter må väl kunna förutskickas, att det med hänsyn till den fortsatta undersökningen knappast kommer att framstå som särdeles förvånansvärt, om frihetstidens och den gustavianska epokens grundlagsskrivare visar sig ha rönt intryck och påverkan av de idéer som uppbära föreställningen om den individuella eller personliga friheten till viss skillnad från mera kollektivt betonade intressen av fri- och rättigheter, immuniteter och privilegier av skilda slag. 12 3. Ordet »frihet» ett honnörsord Den i det föregående tecknade, ytterst schematiska bilden av straffsystemets utveckling med hänsyn till olika former av frihetsstraff torde ingalunda vara ägnad att skapa någon fastare övertygelse om att det först 1809 funnits anledning att på detta område speciellt värna om »personlig frihet». Vidare kom det att dröja, innan frihetsstraffen helt lyckats uttränga kroppsstraffen. Ordet »frihet» förekom emellertid i skiftande sammanhang i tidigare statsförfattningstexter samt blev dessutom under 1700talets förlopp något av ett honnörsord, som kanske mer än något annat torde ha inspirerat samtida och efterföljande skalder samt skönlitterära och samhällsfilosofiska författare, de må nu ha varit påverkade av Voltaire

1809 ÅRS REGERINGSFORM 13 eller av Rousseau.I sammanhanget må blott nämnas Johan Henrik Kellgren (1751—1795), Karl Gustaf af Leopold (1756—1829), Nils von Rosenstein (1752—1824) och Tomas Thorild (1759—1807). Den betecknande ordsammansättningen »frihetens och upplysningens heliga sak» stod levande även för senare författargenerationer.^^ En representant för »den äldre upplysningen» i vår litteratur- och kulturhistoria, Olof von Dalin (1708— 1763) förmedlar, som snart skall åskådliggöras, ett intressant och konkret samband med den statsrättshistoriska utvecklingen i vårt land under frihetstiden och med vissa idéer, som skulle få betydelse vid utformningen av GRF. Ytterligare må nämnas, att Axel Gabriel Silverstolpfe (1762—1816) — varomåtskilligt i det följande —gjort sig bekant icke blott somnaturrättslärd grundlagsstiftare och kommentator utan även som en framstående skald, vars bekännelse och hyllning till Friheten (Skalde-Stycke, 1809, Sthlm 1809) fått taga gestalt i nedanstående, från olika synpunkter synnerligen tänkvärda formulering: »O Frihet! skumma bild somuppstår för min syn! är du en bubbla blott, af färgor rik från skyn? Säg: eller är du den mitt hjerta tror så gerna, är du den lifvande, den hulda dagens stjerna?» 4. De första rättighetsförklaringarna Innan vi återvända till de antydda inhemska förhållandena under frihetstiden må emellertid noteras, att de första rättighetsförklaringarna av modern typ synas ha framkommit i vissa nordamerikanska delstaters författningar i slutet av 1700-talet, vilka enligt en tysk statsrättslärd tjänat »zum Modell aller grundrechtsschiitzenden Verfassungsstaaten».^^ Sålunda inleddes Virginias författning 12 juni 1776 med en »Declaration of rights», vari de uppräknade medborgerliga rättigheterna proklamerades som naturliga och allmängiltiga. I sammanhanget må nämnas, att Thomas Jefferson (1743—1826), Förenta Staternas tredje president och senare kallad »oavhängighetsförklaringens fader», 1769 hade erhållit säte i Virginias lagstiftande församling. Den som på amerikansk botten främst förkunnade Belysande är namnet på ett nytt »vittert gille», som grundades i Stockholm tre dagar efter Svenska akademiens offentliga instiftande, den 8 april 1786, nämligen »Witterhets—Samhället Ära och Frihet», under vars stadgar A. G. Silverstolpes namn återfinnes. Nils Gobom, Axel Gabriel Silverstolpe — Bidrag till belysning av hans personlighet och tidigare författarskap, akad. avh. Uppsala 1923, s. 140. Aug. Blanche, Samlade arbeten. Romaner V, Flickan i stadsgården, 4. uppl. Sthlm 1891, s. 336. Första uppl. av arbetet utkom 1847. Martin Kriele, Einfiihrung in die Staatslehre, Flamburg 1975, s. 119.

Gunnar Bramstång folksuveränitetens lära var just Jefferson, vars ideal var det som samhälle outvecklade Virginia, liksom Schweiz varit Rousseaus. Jefferson hävdade bl.a., att individerna skulle frånhända sig så litet av sin makt som möjligt och framför allt aldrig avstå från rätten att reformera sina institutioner. Med denna bakgrund är det ej ägnat att förvåna, att ordet »frihet» återfinnes i de förenade amerikanska staternas »Declaration of independence» 4 juli 1776.^® Förenta staternas konstitution 1787, som inspirerats av Montesquieu’s maktdelningsteori, innehöll rättighetsregler avseende personlig frihet. Med amerikanska förebilder utformades sedermera den förklaring om människans och medborgarens fri- och rättigheter, som antogs av den franska revolutionens konstituerande nationalförsamling i aug. 1789. Frihetsbegreppet kom att ingå i »Declaration des droits de Thomme et du citoyen» i den franska konstitutionen 3 sept. 1791 liksomi 1793 och 1795 års författningar. Franska revolutionens oerhörda betydelse som idéväckare understrykes ofta i historisk-statsvetenskaplig litteratur. Frankrike hade därmed, uttalar exempelvis Brita Skottsberg, på den europeiska kontinenten introducerat de mänskliga rättigheterna i den positiva rättsordningen. Franska revolutionen betydde den individualistiska idévärldens genombrott. I stället för ståndsprivilegier trädde individuella rättigheter, grundade på den frihet som människan av naturen ansågs äga.^^ Beträffande dessa första liksom även åtskilliga senare rättighetsförklaringar synes en gemensam iakttagelse möjlig. Ffistorien visar nämligen, som Håkan Strömberg konstaterar, att rättighetsförklaringarna äro en produkt av oroliga tider och komma som en reaktion mot förtryck och rättsupplösning.^® En annan observation av generell natur redovisas av Kriele, nämligen att dessa rättigheters historia och författningsstatsidéns utvecklingsförlopp skulle komma att bilda en oskiljaktig enhet. Till belysning av sina tankegångar därvidlag framhåller denne författare: »Nur wo es keinen Souverän gibt, kann es Menschenrechte als Rechte geben. Im Absolutismus gab es Menschenrechte in der Idee, nicht in der Wirklichkeit, in der Philosophie, nicht imRecht. Es gab zwar Verfassungsurkunden, die einzelne Rechte formulierten und die auch richterlich anwendbar waren. Aber es handelte sich um Toleranzen, die jederzeit durchGert Hornwall, Lord Actons tankar om friheten, StvT 1956, s. 341. Jfr även Brita Skottsberg, 1920-talets rättighetsförklaringar, StvT 1942, s. 18. Jfr härom Christian Naumann, Sveriges Statsförfattnings-Rätt, 2. uppl., Sthlm 1881—1883, tredje bandet, s. 32 ff. Brita Skottsberg, tidigare a.a. s. 18 f. Beträffande personlighetsrättens framväxt må hänvisas till Orlando De Carvalho, Les droits de 1’hommc dans le droit civil portugais, Coimbra 1974. H. Strömberg, Om mänskliga och medborgerliga rättigheter, StvT 1963 s. 375. Jfr Pontus Fahlbeck, Regeringsformen i historisk belysning, Sthlm 1910, s. 67 ff. 14

1809 ÅRS REGERINGSFORM 15 brechbar und aufhebbar waren. Man versteht deshalb das Problem der Menschenrechte nur dann, wenn man sorgfältig unterscheidet zwischen Toleranzen und institutionell gesicherten Rechten. Auch imabsolutistischen Staat sprach man von Menschenrechten, aber es handelte sich in Wirklichkeit umToleranzen.» Det torde emellertid i förbigående kunna något ifrågasättas, huruvida en dylik distinktion vid ett närmare påseende kan befinnas vara särdeles nyttig och hållbar, i synnerhet om ett historiskt-realistiskt åskådningssätt anlägges. Kriele synes icke vara omedveten omatt i själva verket flera onekligen ytterst betydelsefulla spörsmål antydas, vilka emellertid knappast fullt rättvisande och övertygande låta sig fångas under beteckningarna »Rechte oder Toleranze». För det första måste givetvis skiljas mellan blotta proklamationen av medborgerliga frioch rättigheter i en statsförfattningstext samt deras mer eller mindre omsorgsfulla iakttagande i praktisk tillämpning. För det andra inställer sig spörsmålet om möjligheterna att genom grundlagstiftning eller normgivning på lägre nivå förändra, urholka eller rentav upphäva sådana rättigheter. Nonchaleras sålunda konsekvent en grundlagfäst rättighet —och detta må ske av en suverän härskare eller i hägnet av ett såsom demokratiskt betecknat statsskick! — kan sagda rättighet otvivelaktigt komma att framstå som en tom fras eller en död bokstav. Låter sig åter samma rättighet lagstiftningsvägen relativt lätt radikalt beskäras eller rentav avskaffas, må givetvis på goda grunder kunna konstateras, att den erbjuder ett måhända ytterst bräckligt skydd för den enskilde medborgaren. Vad som däremot förefaller mig att vara åtminstone i juridisk-teknisk och terminologisk mening närmast ogörligt är att vilja bestrida en såsom »rättighet» betecknad grundlagsregels karaktär av just rättighet med hänvisning till konstruktionen av det statsförfattningssystem (det statsskick) vari den ingår, och det praktiska värde som den av dylikt skäl må befinnas böra tillmätas. Termen »rättighet» måste vid ett studium av olika statsförfattningstexter uppfattas uteslutande i teknisk bemärkelse och torde i detta hänseende få betraktas som formellt oantastlig. Terminologien får sålunda accepteras, men väl att märka i fullt medvetande om att densamma knappast i och för sig lämnar fullödiga, tillfredsställande svar på de stundom intrikata frågorna om en viss »rättighets» materiella och reella innebörd samt stabilitet inför olika tänkbara påfrestningar. Besvarandet av dylika spörsmål tarvar, allmänt sett, ingående undersökningar av statsrättslig och statsvetenskaplig karaktär, vilka näppeligen kunna begränsas till en sammanfattande värdering och rubricering av själva statsskicket. 5. Montesquieu's inflytande på den svenska debatten under frihetstiden Begreppet »personlig frihet» skall i det följande något närmare betraktas. Ett uttryck med liknande valör och idémässig bakgrund men med något annorlunda innebörd återfinnes i den vid 1769 års svenska riksdag föreslagna »akten om personlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten».^® ** Kriele, tidigare a.a. s. 116. Närmare härom Christian Naumann Svenska statsförfattningens historiska utveckling, Sthlm 1864, s. 377 f. Beträffande begreppet »personlig säkerhet» jfr även Daniel Boethius, Försök till en lärobok uti natur-rätten, Upsala 1799, s. 47.

Gunnar Bramstång Charles Louis de Secondat, baron de La Bréde och de Montesquieu (1689—1755), en av den franska upplysningstidens mest ryktbara politiska författare, tilldrog sig tidigt uppmärksamhet även i Sverige. Olof von Dalin, författare till Swenska friheten, skaldedikt i fyra sånger» (1742), var exempelvis påverkad av Montesquieu, vars arbete »Considerations sur les causes de la grandeur et de la decadence des romains» (1734) år 1755 översattes av Dalin eller på dennes föranstaltan av J. Roeding. Montesquieus storverk, L’esprit des lois (Lagarnas anda), utkom 1748. Olof von Dalin var som kronprins Gustafs lärare från 1750 lierad med hovpartiet, vars mål var att förskaffa konungamakten större inflytande. Partiets historiska betydelse ligger, uttalar en kännare av frihetstiden, L. Stavenow, »däruti, att det är den förste principielle målsmannen för den konstitutionella statsåskådningen, som ville bygga Sveriges författning på en verklig maktfördelning för att undvika såväl enväldets som mångväldets faror».-^ Denna teori låg bakom försöket till författningsrevision år 1769 med det tidigare nämnda förslaget till »akten om personlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten». Omsorgen om den personliga säkerheten såsom en viktig ingrediens i ett system med maktbalans innebar förvisso för hovpartiet icke blott ett abstrakt program; för vissa av dess prominenta medlemmar medförde efterspelet till det misslyckade revolutionsförsöket 1756 nog så kännbara realiteter. Flera av hovpartiets främsta män fördes, redovisar Stavenow, på schavotten eller drevos i landsflykt. Till de förra hörde översten för livregementet till häst greve Erik Brahe, ehuru, påpekar samme författare, hans delaktighet i revolutionsförsöket ej kunde fullt bevisas.-^ Olof von Dalin, nära lierad med det Braheska hemmet, löpte viss risk att få dela dennes öde, men slapp undan med böter och förvisning från hovet. Straffet medförde bl.a., att Dalin avskedades från sin informatorsbefattning hos kronprinsen.^^ Åtskilligt mera vore visserligen att säga om en epok i vår historia, som ingalunda kan sägas ha inneburit någon rättssäkerhetens höjdpunkt. (Jfr GRF § 16 in fine samt 1772 års regeringsform § 16, som stadgade, att alla kommissioner, deputationer med domsrätt eller extraordinarie domstolar, hädanefter vore avskaffade, såsom befordringsmedel till envälde och ty16 Art. av L. S., Nordisk Familjebok, 2. uppl., 11, Sthlm 1909, under uppslagsordet »Hofpartiet». “ Art. av L. S. om Erik Brahe i Nordisk Familjebok, 2. uppl., 3, Sthlm 1905. Jfr även Erik Naumann i Svenskt Biografiskt Lexikon, 5, Sthlm 1925, beträffande Brahes i fängelset skrivna testamente, vari denne bl.a. uppmanade sin son att vara mån om »frihetens och lagens bestånd». Ytterligare må hänvisas till ett populariserat reportage av Gardar Sahlberg, Mera makt åt kungen — Revolutionsförsöket 1756, Sthlm 1976. Jfr beträffande de s.k. kalottpredikningarna m.m. Lennart Breitholtz, Den äldre upplysningen, i E. N. Tigerstedt m.fl.. Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen, Sthlm 1956, s. 112 f.

1809 ÅRS REGERINGSFORM 17 ranni; etc.) Vad som här förtjänar att understrykas är, att Montesquieu’s maktfördelningslära utgjorde en arsenal, varur vapen till bekämpande av ständerväldets avigsidor hämtades. I motiven till GRF (konstitutionsutskottets memorial) påträffas omisskännliga spår av dennes statsteori. Det kan följaktligen vara av intresse att något närmare betrakta denna lära med särskild hänsyn till frihetsbegreppet. Maktfördelningslärans grundtanke var, att all maktkoncentration leder till maktmissbruk och rättsosäkerhet, medan en uppdelning av statsmakten på olika organ, som kunna balansera och kontrollera varandra, befrämjar frihet och rättssäkerhet för medborgarna.-^ För medborgaren bestode, hävdade Montesquieu, den politiska friheten i det slags sinneslugn, som hade sin rot i att alla kände sig personligen säkra\ för att denna frihet skulle ■existera fordrades, att styrelsen vore sådan, att den ene medborgaren inte behövde frukta den andre. I en stat, d.v.s. i ett samhälle, där det funnes lagar, kunde friheten inte bestå i annat än i att kunna göra det man borde vilja samt i att ej vara tvungen att göra det som man inte borde vilja. Frihet vore rätten att göra allt som lagarna medgåve,^^ och om en med- ■borgare kunde göra det som de förbjöde, skulle det inte längre finnas frihet, ty de andra medborgarna skulle kunna göra detsamma.^® Den politiska eller borgerliga friheten befrämjades enligt Montesquieu bäst genom att man klart skilde mellan verkställande, lagstiftande och dömande uppgifter; genom deras anförtroende åt olika statsorgan skulle ■erforderlig maktbalans kunna uppnås.^^ England utgjorde på Montesquieu’s tid förebilden för en fri och stabil styrelseform. »Det tillkommer», uttalar försiktighetsvis Montesquieu i Landquists översättning, »inte mig att avgöra, om engelsmännen för närvarande åtnjuta någon frihet eller ej. Det är mig nog att säga, att den fastställts av deras lagar; jag efterforskar inte något ytterligare.» Jfr H. Strömberg, Sveriges författning, 6 uppL, Malmö 1974, s. 62; kurs. gjorda här. Beträffande tanken på ett monarkiskt maktcentrum contra parlamentarismens idé och den europeiska statsutvecklingen jfr närmare Nils Stjernberg, Om de nutida rättsliga garantierna för medborgarfrihet och rättssäkerhet, StvT 1920 s. 397 ff. Den kompliceradc uppbyggnaden av Montesquieu’s maktfördelningslära understrykes av Rolf Karlbom, Montesquieus maktfördelningslära, StvT 1956, s. 95 ff. Jfr Montesquieu’s av Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform, akad. avh. Göteborg 1964, s. 173, citerade »legalistiska frihetsdefinition» : »La LIberté est le droit de faire tout ce que les Loix permettent». Ur Lagarnas anda, i De filosofiska mästerverken Valda, redigerade och med inledning försedda av John Landquist, 6, Sthlm 1943, s. 3 ff. I 1789 års franska rättighetsförklaring, art. 4, definierades friheten som möjlighet att göra allt, som icke skadar andra. Jfr Hornwall, tidigare a.a. s. 328: Möjligheterna till frihetens realiserande ökades i proportion till förekomsten av balanserande intressen och olika opinionsgrupper. “ Landquist, tidigare a.a. s. 17. Beträffande källorna till Montesquieu’s doktrin och denna statsteoris »eklektiska karaktär» se närmare Karlbom i StvT 1956, s. 95 ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=