Gösta Äqvist den i Sverige.^^^ Hans arbete har också gett anledning till en hel litteratur, där andra uppfattningar framförts och där delvis nya moment kommit att dragas fram. Lönnroth har däremot inte företagit någon jämförelse mellan beskattningen av hundaren och Roden. Däremot har han ägnat ett stort utrymme åt en ingående undersökning av de medeltida förändringarna i myntväsendet och framför allt sökt fastställa skillnaden mellan den vägda silvermarken och den köpgilla marken, eller om man så vill mellan den lödiga marken och mark penningar.^'® Det kan emellertid ifrågasättas om sådana undersökningar fylla något praktiskt syfte. De uppgifter om försäljning av spannmål, som finns tillgängliga, avse uppenbarligen större partier, vanligen läster och kan sålunda inte gärna tillämpas på de smärre poster, som enskilda bönder kunde tänkas leverera till kungens bord eller gård som skatt.Men dessutom rådde under denna tid en klar naturahushållning vid vilken penningar hade mer karaktär av räkneenhet i vilken djur och lantbruksprodukter uppskattades utan att därför behöva omvandlas i kontanter. Som ett ytterligare moment tillkommer att penninghushållning företrädesvis användes vid beräkning av böter men inte i allmänna handeln. Skillnad gjordes alltså mellan mark karlgill och mark köpgill och i det senare fallet behövde man alltså inte räkna med inflationseffekter av i vår tid välkänt slag. I de beräkningar som å närslutna tabeller göres kommer någon sådan metod inte att tillämpas utan utgångspunkten blir att det värde, som exempelvis finnes angivet för resp. hundarets och Rodens utskylder i UL KgB 10 § 1 och 11 pr är direkt jämförbara. Tanken är därvid att UL:s författare vid avfattningen av lagen måste haft klart för sig att priserna på olika produkter och utgärder i form av penningskeppsvister bör ha kunnat motsvara varandra på så sätt att de skulle kunna jämföras. Därvid måste man dock helt naturligt ha klart för sig att mätt av olika slag aldrig voro exakta vid denna tid. Ibland anger lagen själv att sådana mått måste bedömas med hänsyn till lokala förhållanden. Ett klart exempel härpå lämnar UL själv i KgB 10 § 1 ifråga om enköpings- och uppsalaspannen. Vid beräkningarna har antagits att det »ideala» hundaret bestått av 16 hamnor i Uppland, Västmanland och Södermanland med åtta bondehushåll i varje hamna eller per hundare 128 hushåll.^^^ För Roden har räknats med två alternativ 60 och 64 man per skeppslag vilket ger någon men 172 Lönnroth, a.a. s. 66—68. Lönnroth, a.a. s. 127—130. Lönnroth, a.a. s. 126—127. *1® Se exempelvis UL M 1 pr, 21, 23: pr, 1 som kan jämföras med UL M 21 och 24: 3. Lönnroth, a.a. ss. 116 och 118 räknar för Södermanland med fyramannahamnor men för Uppland och Västmanland (s. 119) med en viss tvekan med åttamannahamnor. Jfr s. 176 n. 129.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=