Stig Jägerskiöli> Norsk medeltidsrätt saknar stadganden av motsvarande innebördStrandägarens rätt bygger här i första hand på sedvanerätt rörande »marbakke». Den avser det vatten, somligger innanför ett visst djup. Marbakken markerar att havsbotten sluttar nedför; innanför är ett grundare områdeRedan tidigt möter detta begrepp, dock utan att därmed regleras någon uteslutande fiskerätt för strandägaren. Med tiden får han däremot rätt att uppbära en avgift av den, som fiskar innanför marbakken. Sedvanerättsligt växer rätten till »landslot» fram(se nedan s. 104). Principen om strandägarens rätt innanför marbakken kom senare i motsats till den från dansk rätt hämtade regeln att »forstranden» tillhörde kungen. Ett stadgande härom infördes i Kristian V:s norska lag efter förebild av hans danska lag. T. Aschehoug har försökt lösa den motsättning,, som sålunda uppkommit mellan äldre norsk rätt och NL 4-4-4 genom att tolka bort detta stadgande. N. Gjelsvik säger, med större fog synes det, att »lovbokens regel her er klar nok, men den er aldri blitt gjeldende rett i Norge» (Tingsrett, 3 uppl. s. 38). Då »marbakken» sålunda fick en rättslig betydelse aktualiserades frågor om när den börjar och vilket minsta djup som är förutsättning, härför. I rättspraxis har uttalats, att »strandeierens Eneraadighed over Havbunden antages at strxkke sig til marbakken, hvis saadan findes». (Hansteen i NRt 1888 s. 279). Vanligen säges att »marbakken» börjar vid djup, som synes motsvara c. 2 meter (se t.ex. NRt 1889, s. 636).^^ En annan utvidgning i norsk rätt av strandägarens rätt avser den värdefulla fångsten av lax. Detta stora och rika fiske har särskilt i norsk rätt varit föremål för särlagstiftning eller annan rättsbildning. Av gammalt har laxfiske med faststående redskap varit förbehållet denne. Principen möter klart uttalad i kungl. reskriptet den 25 april 1728. Laxfiske bedrevs nämligen på vissa ställen, vilka stod i »a parte skatt och skyld» för det slags fiskeri. Om den norska laxfiskerättens senare utveckling se nedan s. 103 och 108. I svensk rätt återigen är utgångspunkten för strandägarens rätt vid havet en annan. Den är till en början att fiskevattnet befinner sig utanför hans odlade mark, vilket medför en uteslutande fiskerätt för honom. Vid övrig havsstrand var fisket i princip fritt, ehuru strandägaren kunde ha en företrädesrätt till fiske under vissa dagar eller tider. Grundsatsen har uttalats av Sten Sture d.ä. år 1488 i anledning av en tvist mellan bönder om fiskerätten i Erstafjärden utanför Åbo. Den har Om begreppet »marbakke» och dess uppkomst se F. Brandt i Ugeblad for Lovkyndighed 1870, s. 330; T. Aschehoug, Om Eiendomsret til Havgrund, Ugeblad for Lovkyndighed 1870; A. Taranger i TfR 1920, s. 88 ff. Se nu S. Braekhus o. A. Haerem, Norsk Tingsrett (1964) s. 68 ff. Se Motzfeldt, a.a. s. 118 ff. Om laxfiskets utveckling i Finland se nu K. Vilkuna, Unternehmen Lachsfangst. Studia fennica 19 (1975). 82
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=