Fiskerätt i Norden 107 Den svenska lagen den 1 december 1950 bygger på en nyinförd åtskillnad mellan allmänt och enskilt vatten."^ Gränsen mellan dessa anges i den med fiskelagen samtida lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Härvid hänföres till enskilt vatten sådant vid havsstrand på ett avstånd av 300 m. från stranden, varvid utgångspunkten tagits i strandlinjen ej i vattendjup om 2 meter. I gengäld har gränsen flyttats ut från 180 till 300 meter. Vidare är allt vatten inomskärs enskilt. Den gamla regeln om att fiskevatten inomskärs förbehålls strandägarna har sålunda, i princip, bevarats. Förslag om att överlag inskränka dessas rätt till ett område närmast stranden —som fallet är vid havet —har avvisats. Men de enskilda vattnen inomskärs är nu radikalt begränsade i jämförelse med tidigare. Kort sammanfattat förutsättes för att vatten skall anses inomskärs, att det blott med relativt smala vattendrag står i förbindelse med havet; eljest är vattnet allmänt. De stora sjöarna, där fri fiskerätt kan förekomma i sjöns mitt, angavs nu vara Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön (5 §). För Mälaren åter gavs vissa specialregler (18 §). Huvudregeln är därefter att fisket på allmänt vatten är fritt. Då begreppet allmänt vatten vidgats, följer därav att det fria fiskets omfattning även vidgats. I enskilt vatten åter är fisket i princip förbehållet jordägaren (lagen om fiskerätt 2 o. 5 §§). Undantag kan dock finnas på grund av »avtal, urminnes hävd, domeller skattläggning eller på annan särskild grund». Emellertid föreligger från huvudregeln om strandägarens uteslutande fiskerätt väsentliga generella undantag. De varierar efter de lokala sedvanorna. Men samtidigt som lagstiftaren varit angelägen om att bevara dessa har han vidgat deras tillämpningsområde på bekostnad av strandägarnas rätt (5—13 §§). I fråga om sedvanerättens betydelse anföres i motiven till 1950 års lag att det å ena sidan kunde vara motiverat att eftersträva en för riket enhetlig reglering av fiskerätten. Men det förelåg sedvanerättsliga förhållanden, som innebar inskränkningar i strandägarens principiella ensamrätt till fisket i eget vatten. De var fast rotade i befolkningens medvetande och var av stor betydelse för fiskarbefolkningens utkomst. De kunde därför ej lämnas obeaktade av lagstiftaren. Man måste därför ha lokala särbestämmelser. Å andra sidan fann man det önskvärt att i viss mån unifiera och i övrigt förenkla dessa lokala särregler. Särskilt strävade man nu efter att inom Förarbete i SOU 1947:47. Se vidare C. Romberg o. G. Thulin, Fiskelag och vattengräns (1955); G. Thulin, Fritt fiske och enskilt (2 uppl. 1951). Den hade då sin motsvarighet i lagberedningens förslag till jordabalk, SOU 1947: 38. Se nu JB 1: 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=