1809 ÅRS REGERINGSFORM 61 tyngdpunkten på självförsörjningen eller på hänsynen till den allmänna säkerheten.’®^ IX. Sammanfattning och avslutning Som ovan påvisats, låter sig 1809 års grundlagsstiftares begrepp »personlig frihet», vilket haft sin givna placering i ett väl genomtänkt naturrättsligt system, svårligen bestämmas enbart eller huvudsakligen med hänsyn till vårt nationella straffsystems utveckling. Uttrycket måste insättas i sitt tids- och kultursammanhang, och perspektivet därvidlag vidgas både författningsmässigt, historiskt och geografiskt. Slutresultatet av en analys ger emellertid vid handen, att det av grundlagsstiftarna använda frihetsbegreppet måste sägas äga en vidsträckt innebörd. Måhända framstår det rentav för en nutida betraktare som alltför omfångsrikt, åtminstone för juridiskt-tekniskt, praktiskt bruk.’®® GRF § 16 innehöll emellertid genom lokutionen »fördärva eller fördärva låta» en viss, låt vara relativ och något svårgripbar begränsning. I litteraturen har denna inskränkning av stadgandets räckvidd stundom uppfattats så, att »fördärvande» ansetts förutsätta »frihetsberövanden av mera fullständig och varaktig art, icke varje begränsning av den personliga rörelsefriheten och icke heller varje kvarhållande».’®® Hur långt ett dylikt kvalitets-, intensitets- och varaktighetskrav rimligen kan drivas synes mig dock osäkert. Termen »döma» har i 1600-, 1700- och 1800-talens juridiska språkbruk ej varit reserverad för domstolsförfarandet utan har tämligen frikostigt begagnats även inom olika områden av administrationen. Huruvida 1700och 1800-talens grundlagsstiftare åsyftat en precisering till de allmänna domstolarnas verksamhet framstår sålunda fortfarande som något ovisst och måhända rentav mindre sannolikt. Möjligen kan en fortsatt, mera detaljerad undersökning av språkvanorna och de olikartade administrativa Nämnas bör även, att enligt 1804 års förordning skulle icke sysslolösa och vanartiga personer »såsom förut skett, sammanblandas med missdådare». Jfr beträffande detta åskådningssätt Jägerskiöld i FT 1955 s. 255 f. Försvarslöshetens påföljder erkändes ej som något straff utan skulle endast vara ett »medel att låta lösdrifvaren verka till fäderneslandets gagn». Se Hammarskjöld, tidigare a.a. s. 70. Jfr härvidlag ett schweiziskt betänkande, Schlussbericht der Arbeitsgruppe fiir die Vorbereitung einer Totalrevision der Bundesverfassung, VI, 1973, s. 73 f. med diskussion om »Ein allgemeines Freiheitsrecht». »Die Lösung der deutschen Rechtssprechung, welche positiv dieses allgemeine Freiheitsrecht mit der ’allgemeinen Handlungsfreiheit des Menschen’ glcichsetzen will, ist», anses det, »nicht uberzeugend, und sie ist in der deutschen Literatur umstritten. Hat eine ’allgemeine Handlungsfreiheit’ iiberhaupt einen rechtlichen Gehalt?» Eek, tidigare a.a. s. 29. 188 189 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=