Gösta Åqvist troligen likvärdigt med ^?-ljudet i Själand. Omdet andra vokalljudet skulle förete viss avvikelse kan väl knappast förvåna, eftersom ljudvärdet rimligen inte kan uppfattas på samma sätt hos folk med olika språk, utan får anses ligga i sakens natur. Man bör också hålla i minnet att vi vid denna tid är mycket nära tidpunkten för Strassburgederna år 842,^^ då det frankiska språket hade delat sig i ett forntyskt och ett fornfranskt. Ludvig den frommes söner stodo vid denna tid mot varandra, och de två yngre, Ludvig den tyske och Karl den skallige i förbund mot den äldre brodern Lothar, som innehade kejsarvärdigheten. De eder som avgavs presterades av Ludvig på fornfranska och av Karl på forntyska för att mottagarna av ederna skulle förstå dessas innebörd. Möjligheten att missförstå uttrycket chacanus som härskartitel för rhos måste därför bedömas som mycket stora och det närmast till hands liggande, är otvivelaktigt att bakom denna titel förstå uttrycket sjökung, i all synnerhet som Ludvig den fromme hade kunnat konstatera att de främlingar, sommedföljde de grekiska sändebuden, måste vara från ett sveafolk. Om man alltså accepterar denna förklaring och bakom ordet chacan helt enkelt ser det nordiska sjökung, så slipper man tillgripa den onekligen i detta sammanhang långsökta förklaringen att innebörden skulle vara orientaliska hövdingetitlar av typen khan eller liknande. Sjökung blir den naturliga titeln för en hövding i Rodhen, i synnerhet när han är verksam i de mer isolerade trakter, som den uppländska kusten nordväst om nuvarande Edeboviken får anses ha utgjort.^^^ Till detta kommer de heiti för sjökung, som finnes i Snorres Edda och där även Roöi och därtill sig anslutande ortografier förekommer. Att här föreligger ett visst samband förefaller därför ganska klart och jag återkommer härtill längre fram. Beteckningen »konung» var i gammal tid inte så ovanlig. I sin skildring av Svethiudh i Heimskringla har Snorre i Ynglingasagans berättelse om Ingjald Illråde följande: Viöa um Svipjåö väru i pann tima heraÖskonungar. Braut-Onundr réd fyrir Tiundalandi; par eru Upsalir; par er allra Svta ping; väru par pä blot mikil; sottu pannug margir konungar; var pat at miöjumvetri?^ Om Strassburgederna se bl.a. Mitteis, Heinrich, Der Staat des hohen Mittelalters, sjätte upplagan 1959, s. 92; även samme författare, Deutsche Rechtsgeschichte, Femte upplagan, 1958 s. 77. Heimskringla (ed. Finnur Jonsson 1893—1900) 1, s. 57. — / pann tima herjuSu konungar mjgk i Sviaveldi btedi Danir ok NorÖmenn. Vdru margir sxkonungar, pair er rétSu lidi miklu ok attu engi Ignd; potti så einn med fullu mega heita sakonungr. er hann svaf aldregi undir sotkum åsi ok drakk aldregi at arins-horni. Heimskringla (ed. Finnur Jönsson 1893—1900) 1, s. 61. Hjärne, Erland Svethiudh. En kommentar till Snorres skildring av Sverige. (Namn och Bygd, 40 1952), s. 100. 142
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=