GöstaÅqvist hamna ingående bondehushåll bör ha kunnat ställa upp minst två vapenföra män skulle hundaret ha presterat minst 240 man/^^ vilket alltså motsvarar besättningen på fyra stycken 24-roddare. Räknar man med 40roddare kan näppeligen mer än två skepp bemannas. Andra kombinationer är naturligtvis också tänkbara, exempelvis en 40-roddare och två 24roddare eller tre 32-roddare. Behovet av skepp kan lika litet som i våra dagar bero på skepp enbart av en typ. För flera för att inte säga alla typer av skepp har troligtvis funnits användning. Ser man på skeppslagen i Roden så utgöra dessa enligt antagandet ungefär hälften av hundarenas antal av bondehushåll eller omkring 60. Därmed följer också att ett Rodenskeppslag knappast kunnat bemanna mer än möjligen ett 40-roddarskepp eller allra högst två 24-roddarskepp. Möjligen kan den egendomliga bestämmelsen i UL om fyra skepp per hundare, som man gärna har velat tolka som en beräkning efter »skatteskepp» ha något samband med övergången från en mindre skeppstyp till en större, varvid antalet verkliga skepp på grund av bemanningssvårigheter måst krympas. För Rodenskeppslagen kan man tänka sig att ett intresse skulle förefinnas att två skeppslag ginge tillsammans, varvid de i storlek komme upp i hundaresställning och hundarets uppkomst skulle då kunna förklaras av att flere skeppslag gått samman, något som kan ha tett sig naturligt eftersomav allt att döma två skeppslag bildat ett tingslag. Man får naturligtvis inte föreställa sig att en övergång på en gång har ägt rum från det 24-årade skeppet till det 40-årade. Det är rimligt att mellanformer måste ha prövats och att skeppsbyggnadstekniken så småningom funnit den nya modellen för det större skeppet. Att ett 32-årat skepp som mellanform vid övergången till ett större skepp har funnits är väl därför intet tvivel om, även om det inte kan beläggas från vårt land. Däremot är det norska Gokstadsskeppet 32-årat.^®^ Efter samma beräkning som förut anförts, skulle ett sådant skepp vara bemannat med 80 man, vilket i bästa fall skulle möjliggöra för ett hundare att utrusta och bemanna tre sådana skepp. Räknar man så med Ståhle en ättargäld om 10 mark per skepp, så skulle därmed även ättargälden om sin förklaring. Om man finner de här ovan gjorda förutsättningarna, resp. antagandena sannolika och rimliga, så skulle utvecklingen av hundarets förpliktelser i formav skeppsvist, ättargäld och ledungslame kunna ses mot bakgrund av en utveckling av skeppstypens storlek. Det bör vara rimligt att vissa hundaren specialiserat sig på en viss typ av skepp på grund av kunskap och färdigheter hos de män, som svarade för skeppens byggande och färdigställande samt möjligen på förekomsten av lämpligt virke och annat Lönnroth, a.a. s. 122. Så Lönnroth, a.a. s. 124, varemot Stähle a.a. s. 208 gör bestämda invändningar. 1*1 SjovoLD, Thorleif, Osebergsfunnet og de andre vikingaskipsfunn, Oslo 1957, s. 56. 192 150 30 mark i UL få
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=